Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för inemot 40 år sedan gick i ödemarken, klädd
i vallmarstrasor och närde mig med ömkelig
spis. Denna förändring har Gud allena gjordt.”
Han påminte dem ytterligare, huru de voro
befriade från de aldratyngsta ok både i verldslig
och andlig måtto; men det var icke honom,
som ett ringa verktyg, det var Gud som de
derföre borde tacka. Den Allsmägtige hade
upphöjt honom, liksom David från en herde till
en herre öfver sitt folk. Han tillstod sina fel
och svagheter, för hvilka han bad dem om
förlåtelse. Mången hade hållit honom för en hård
konung; men den tid torde komma, då Sveriges
barn skullé vilja rifva upp honom ur raullen,
om det i deras magt stode. Han förmodade att
hans åminnelse varade längre än hans lif. Han
förmante dem till lydnad mot hans efterträdare;
”ty äro de svenske sinsemellan enige, så
behöf-va de ej främmande hjelp och kostsamma
förbindelser.” Han märkte nu att hans sista stund
ej var långt borta, derföre tog han af dem ett
ömt afsked. Hela församlingen utbrast i tårar.
Han lät derpå uppläsa sitt testamente, som straxt
derefter blef af Ständerna besvuret,
underskrif-vet och som en Grundlag antaget. Konung
Gustaf lät af sina söner leda sig
ifrån rikssalen och
sista gången från Ständernas åsyn. Deras
tårfulla ögon följde hans grå hår, så långt de
kunde, med otaliga välsignelser. Gustafs valspråk
var: Gud och Sveriges
Allmoge*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
