Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vända tillbaka. De hunno honom långt i norr vid Salens by, i dåvarande
Lima socken. Ofverraskad och glad öfver det oväntade budskapet följde Gustaf
dem till Mora. Dit samlades nu de förnämste af de närliggande socknarna
och korade honom till »herre och höfvidsman öfver Dalarna och
meniga Sveriges ri^e» och svuro honom tro och lydnad. Det skedde i
januari månad 1521.
Befrielsekrigets början. — Biksföreståndarvalet i Yadstena 1521.
Kristiem itgirder (Ir att trygga sitt; vilde i Sverige. — Gustafs tåg till Kepparberget, fastlags*
tidea 1521. — Underhandlingar ned helsingar eeh gestrikar. — Danskarae slagna vid Brmabieks flrja. —
KHpplngar. — Gustaf tigar not Vesterås ned 15 000 nan. — Striderna 1 Vesterås och 1’psala. — Gnstaf och
erkehtskopen. — Ltby vad. — Flstnlngarnas beligrlng. — Didrik Slagheek och Gnstaf Trolle. — Stockholms
heUgring Mrjaa, nidsonmarstiden 1521. — Biskop Hans Brask. — GOtaland viljer Gnstaf till
riksföreståndare, 1 VaAstena angasti 1521.
Innan konung Kristiem i slutet af 1520 lemnade Sverige, hade han
sökt sörja för att landet under hans frånvaro skulle hållas i tukt och att,
om ett försök till resning gjordes, det genast skulle kunna qväfvas.
Regeringen hade han öfverlemnat åt ett råd, hvars främsta män voro den onde och
illfundige tysken Didrik Slagheek, af konungen utnämd till biskop i Skara,
erkebiskop Gustaf Trolle och den listige Jöns Andersson Beldenacke
(Beldenak), nu biskop i Strengnäs, alla tre föremål för de svenska
fosterlands-vännernes bittraste hat. Mindre betydande voro de öfriga medlemmarne i
regeringen, Otto (Svinhufvud), biskop i Yesterås, den gamle Erik Trolle,
erke-biskopens fader, och Knut Bengtsson (Sparre) till Ängsö. Bland Stockholms
bergmästare och råd sägos nästan helt och hållet nya personer, uteslutande
män på hvilka konungen trodde sig kunna lita, till en del tyskar. Befälet
på slotten hade blifvit öfverlemnadt åt pålitliga män, tyskar eller danskar:
Stockholms slott åt Henrik Slagheek, broder till Didrik, men i motsats till
denne en hederlig man, Kalmar åt Sören Norby, som tillika behöll
Visborg med Gotland, Stegeborg åt Berent von Mehlen, Örebro åt Anders
Peders-son till Strö, Vesterås åt Henrik von Mehlen o. s. v. Vid den krigsstyrka,
som icke låg som besättning i slotten, voro Reinwald von Heidersdorf och
Staffan von Weberstedt de förnämsta befalhafvarne.
Konung Kristierns makt i Sverige syntes sålunda vara fast grundad,
hvaije tanke på motstånd tycktes genom blodbadet i Stockholm och de
följande afrättningarna vara qväfdt. Och försöktes dock något dylikt, stodo
honom jemte Sveriges äfven Danmarks och Norges hjelpkällor till buds att
genast tillintetgöra det. Det synes som en dårskap af den unge Gustaf
Eriksson att med en skara bönder resa sig mot konungen öfver nordens tre
riken, som tillika var beslägtad eller förbunden med Europas mäktigaste
furstar. Men i Sveriges historia från den närmast föregående tiden fans
åtskilligt som, trots den ringa styrkan och de obetydliga yttre hjelpmedlen,
kunde gifva honom hopp om framgång. Och konung Kristiem hade genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
