Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska köpmän skulle ej fa drifva handel utomlands med andra än de
förbundna städerna och all seglats genom Öresund och Balterna skulle vara
svenska fartyg alldeles förbjuden;
dessutom blefvo alla LUbecks gamla privilegier högtidligen bekräftade.
Härmed var Sveriges handel lagd i hansans hand; den som ville hafva svenska
varor hade att söka dem i Danzig eller Lttbeck, den som ville i Sverige
af-sätta varor måste begagna dessa städer såsom mellanhand. Så hårda syntes
dessa vilkor, att en af rådsherrarne, en finsk adelsman Knut Eriksson (Kurck)
— sedan lagman i Österbotten och Satakunda — vägrade besegla brefvet;
och Hans Brask yttrade om dem några år senare (1527): »Hvad angår de
privilegier som blefvo lilbeckarne beseglade, förmoda vi att I dragen eder väl
till minnes, att det ej var vårt råd, att all deras vilja skulle så rundligen
uppfyllas emot lagen och till rikets och dess inbyggares förderf i många
punkter, och hade varit bättre taga den första vreden än den sista. Dock låta
vi de unge derfor sörja som det utdricka skola, ändock tillbörligare hade varit
att medgifva dem det som rikets och deras bestånd mera främjade. Detta
haf-ver alltid och långliga varit svenska mäns skada, att de hafva varit snara till
att lofva det dem sedan ångrat hafver, såsom vi dagligen röna.» — Men —
Gustaf var tvungen att handla så som han gjorde. Nöden har ingen lag.
Kort efter riksdagens slut öppuade Stockholm sina portar. Redan i slutet
af föregående år hade bristen på lifsmedel nödgat Henrik Slagheck att nr
staden utdrifva alla som ej kunde användas för försvaret. I medlet af april 152&
efter Kristierns flvkt öppnades underhandlingar om dagtingan, men då han ej
ville öfverlemna staden till Gustaf, utan till lubeckarne, fortsattes belägringen.
Några veckor derefter förnyades emellertid underhandlingarna, och den 20
juni öfverlemnades staden åt Gustaf. Besättningen fick fritt aftåga och skulle
genom konungens försorg öfverföras till Tyskland. Borgarne försäkrades om
trygghet till person och egendom. Midsoramarsaftonen höll Gustaf sitt
högtidliga intåg i hufvu dstad en och »blef der undfången och mottagen med
process, stort prål och solennitet som den saken tillhörde». Men ståten torde
varit ringa nog. Stockholm hade 1520 belägrats af konung Kristiern, det
hade sedan utstått två års belägring af Gustaf och varit utsatt för allt det
elände som medföljer ett dylikt tillstånd. En stor del af husen voro nedrifna,
en mäygd af de öfriga öde: befolkningen hade genom Kristierns bödelsyxa,
hungersnöd och sjukdom så sammansmält, att antalet skattskyldiga borgare,
som 1519 uppgick till emellan 1100 och 1200, nu utgjorde endast 308.
Bristen på borgare sökte Gustaf afhjelpa på ett sätt som förefaller oss
mycket egendomligt, men som var helt och hållet i den tidens stil. Han
utfärdade ett påbud att några borgare i hvar stad skulle strax gifva sig till
Stockholm »och se sig före med hus der de kunde bygga och bo uti,
derut-innan ingen försummelse tagande, så framt vi ej dem skola straffa såsom dem
hvilka vårt bud och vilja försitta och försmå vilja, utan all nåd». Och för
att gifva städerna ersättning för de borgare de sålunda förlorade, befalde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
