Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
onder de sista 70 åren, det vill säga under den tid då striden om unionens
tillvaro fördes, hade arbetat. Det kan ej med sanning sägas, att vare sig
högre politiska bevekelsegrunder eller rent kyrkliga syftemål ledde dem till
denna sträfvan, ehuru man skulle vara benägen att tro något dylikt, då man
finner trenne af Sveriges erkebiskopar efter hvarandra uppträda som
unionens ifrigaste målsmän. De leddes hufvudsakligen af samma motiv som
förmådde andra medlemmar af Sveriges aristokrati att kämpa för denna
sak, slägtförbindelser och dermed mer eller mindre sammanhängande
sjelf-viska syften. De kommo härigenom i strid med de män som sökte skapa
en sjelfständig svensk regeringsmakt — endast i den meningen kan man
tala om en kamp emellan den veridsliga och kyrkliga makten i Sverige
under senare medeltiden — blefvo såsom de främste bland unionens
anhängare i Sverige föremål för det fosterländska partiets bittraste hat och
fingo i väsentlig mån bära skulden för de olyckor unionspolitiken bragte
ofrer fosterlandet. Så kan man saga, att redan med det, att den nationela.
riktningen i Sverige under Gustaf Eriksson gick med seger ur striden mot
den unionela, ett hårdt slag drabbade den gamla kyrkan.
Om det allmänna tillståndet inom denna kyrka vid tiden för
unionens upplösning känna vi ej tillräckligt för att deraf kunna lemna en
fullständig bild. Att inom presterskapets högre grader funnos åtskilliga män med
lärdom och kunskaper, förvärfvade genom studier vid främmande högskolor, är
obestridligt, men å andra sidan finnes mer än ett upplysande prof derpå, att
okunnigheten åtminstone bland det lägre presterskapet ofta nog var ytterligt
stor. Sålunda skrifver erkebiskopen Johannes Magni 1525, att rikets
prester-skap vore så illa uppfostradt i skolorna, att ganska få kunde predika Guds
ord för folket; några kunde icke en gång rätt läsa den heliga skrift, ännu
mindre förklara den. Lika så har man ojäfaktiga bevis på att det ofta var
mycket illa bestäldt med det sedliga tillståndet bland kyrkans lärare: 152&
berättas en af riksföreståndarens »kapellaner» hafva med en stridshammare
ihjälslagit en sin embetsbroder; i Vesterås ordinantia förutsattes att biskoparne
kunna förse sockenkyrkorna med »mandråpare, drinkare eller dem som icke
kunna eller vilja predika Guds ord»; att celibatlagen öfverträddes var något
så vanligt, att biskoparne uppburo en afgift af presterne för det de tilläto
dem behålla sina frillor och att domstolarna gillade presters testamenten till
»forsior» och söner; och då man läser hvad som i konung Gustafs bref till
Hans Brask eller i Olaus Petri’s skrift om klosterlefnaden framställes såsom
allmänt bekanta saker rörande sedligheten bland kyrkans personer, kan
man icke väija sig för den föreställningen, att det sedliga förfallet inom
kyrkan tagit öfverhand öfver den bättre riktningen. Dock finnes ej skäl
till det antagandet, att tillståndet inom svenska kyrkan skulle varit sämre
än inom öfriga katolska samhällen. Det förnämsta lytet, den dödliga
sjukdomen var gemensam för dem alla; vi fästa oss ej mest vid de skriande
irrlärorna — redan de tillräckliga att, der de upptäcktes och besinnades, fålla
den gamla kyrkans dödsdom; men vi tala om kyrkans förverldsligande, bristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
