Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
privilegier af 1523, som lade hela Sveriges utrikes handel i de liibska
köpmännens hand, hvarigenom dessa kunde obundna af all täflan sätta prisen
på sina varor huru högt som helst. Kom dertill missväxt på landets egna
produkter — och det behöfdes ej mycket mera för att förvandla
hängifven-heten för frihetshjelten till ovilja mot den unge konungen, som tycktes kunna
eller vilja göra så litet för att främja landets väl.
Man har ifrån slutet af 1524 ett par handlingar, hvari nu antydda
forhållanden utgöra ämnen för klagomål från dalkarlarnes sida. De besvära
sig öfver att rika bönder uppköpte all spanmål, för att sedan till de fattige
sälja den till högsta pris, att konungens fogdar gjtrde sammaledes, att
köpstads-männen med sitt »oredliga köp», det vill säga sina höga pris, lade sig vinn
om att utarma dem, särskildt att Stockholms borgare, deras »gamla besvurna
bröder, nu föraktade dem med sitt stora oköp». De måste nu gifva mer for
ett pund salt än de förut gifvit för en hel tunna, för en tunna strömming
lika mycket som de förut betalat för sex tunnor, »och allt annat som vi fattiga
män behöfva och skola köpa, det skola vi betala fyrdubbelt». Inga
penningar hade de »sedan klippingen lystes af». »Skall det så länge stå, sa
förmå vi aldrig draga skatt och skuld eller sitta vid hus och hemman, utan
måste sätta nyckel i dörr och draga dit Gud oss lägger råd före.» De bedja
konungen för Guds skull afhjelpa deras trångmål.
Bland andra klagomål var äfven att, såsom de hade sport, »ganska
mycket utländingar kommit i landet, både mälare, troll och djeflar». De bedja
konungen ej gifva dessa någon förläning, så att de kunde förstärka sig; de
fruktade att om något vidkomme konungen, »så stinga de alla sina hufvud
tillhopa och förderfva den menige man i riket». Närmast tänkte väl
dal-karlarne härvid på von Mehlen och grefveu af Hoja. Men det var äfven
en annan man som, ehuru ej utländing, var föremål för deras farhågor,
Gustaf Trolle. De hade hört, att konungen ämnade förlika sig med honom
och låta honom åter komma in i riket, men bådo konungen för Guds skull
afstå ifrån tanken derpå. Ryktet var naturligtvis alldeles ogrundadt och
förtjeuar endast anföras såsom bevis på huruledes under denna tid, med dess
nästan fullkomliga brist på källor till säker kunskap om händelser och
förhållanden, äfven det orimligaste kunde vinna tro hos allmogen. Förmodligen
härleder sig dess uppkomst derifrån, att konung Gustaf vid mötet i Malmö
lofvat några af de landsflyktiga svenska herrame att åter upptagas i riket,
och bland dem var äfven Ture Trolle, erkebiskopens farbroder. De öfrige
voro Holger Karlsson (Gera) och Birger Nilsson (Grip).
Tonen i dalkarlarnes nu anförda bref är ännu ej upprorisk, de
framställa sina klagomål och bedja konungen om hjelp, men det synes att
missnöje fans, hvilket kunde bearbetas af dem som voro konungens fiender. Dessa
voro ej få, och anledningarna till fiendskapen voro mångahanda, men så vidt
skilda, att det är underligt att någon föreningspunkt dem emellan kunde
finnas. Somliga voro mer eller mindre öppet konungen gramse, emedan han
beskyddade den nya lärans målsmän, och för de kraf han stalde på kyrkans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
