Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trohet. Han hoppades att Peder kanslers stämplingar skulle hos dem intet
förmå. Dalkarlarne hade varit de som först slutit sig till honom for att
befria landet från den omilde konung Kristiem; deras forfader hade alltid varit
sin rätte herre och sitt fädernerike ärliga och trogna dannemän; han kande
då ej tro att de för en sådan »ordlös» man skulle vilja förlora sitt
fäderne-rykte och hjelpa till att åter bringa riket utländska män i händer. Det var
ej konungens skuld, att saltet vore dyrt; i följd af det långa kriget mellan
kejsaren och konungen i Frankrike vore det dyrt i Tyskland och derfor äfven
i Sverige. Han sände dem emellertid 10 till 20 läster salt, och som »en
mäktig flotta saltskepp» nu vore på väg från Lisboa till Östersjön, kunde man
hoppas, att bristen snart skulle bli afhjelpt. Hvad anginge Peder kanslers
uppgift, att intet godt vore uträttadt med de skatter menige man under
befrielsekriget fått vidkännas, så kunde hvar och en nogsamt förstå, att det
väl 9kulle kosta något att fordrifva den mäktige konung Kristiern, och for
att fortfarande kunna beskydda riket hade konungen köpt »ej jordagods eller
egennyttiga egodelar, utan sköua skepp, bössor, harnesk och allahanda väijor,
hvarmed riket näst Guds hjelp må beskärmas, oss, eder, meniga rikets
in-byggare och våra efterkommande till osägligt gagn, bestånd och säkerhet).
Att konungen tänkte i riket intaga sin »öfverste fiende och skademan» Gustaf
Trolle kunde de sjelfva förstå vore alldeles orimligt och endast af illvilliga
menniskor utspridt. Han ber dem till det herremöte som vid tjugondedagstiden
1525 skulle hållas i Stockholm sända några förståndiga män af hvar socken,
som närmare kunde få upplysning om grundlösheten af de utspridda ryktena.
Detta bref verkade dock intet och andra hvaraf det efterföljdes
uträttade ej mera. De båda prelaterne, som i början af 1525 vid ett besök hos
erkebiskop Olaf i Trondhjem försäkrat sig om att i nödfall hos honom
erhålla skydd, fortsatte efter återkomsten till Dalarna i februari sina
uppviglingar. De understöddes deri af Peder Grym, en man som förut varit i Sten
Stures tjenst och senast från befrielsekriget var känd af dalkarlarne; äfven
några munkar som flytt från svartbrödraklostret i Vesterås bidrogo att
underhålla jäsningen, som nu tilltog allt mer. Det tyckes egentligen varit de
öfre dalsocknarna, Mora, Orsa, Rättvik och Leksand, som varit deraf herörda.
I ett bref till menigheten i de södra socknarna klagade de, att konungen ej
höll de löften han tidt och ofta gifvit dem. Han hade kallat dem till en
herredag i Arboga i början af maj, men »det gjordes dem ej behof att gå lång
väg och förtära sina penningar och föra lögn hem igen, såsom förr skedt vore».
De ville derfor förbinda sig i vänskap med helfeingar, gest rik ar och meniga
riket och sitta redo med sina hästa vapen att afvärja allas deras skada och
förderf emot den som ville dem förderfva, vare sig det vore inländsk eller
utländsk herre. På ett möte i Tuna den 19 april öfverlades om alla
anledningarna till klagomål mot konungen, och ett bref uppsattes till honom,
dateradt den 1 maj 1525, hvari dalkarlarne rent ut sade honom allt hvad
de hade på hjertat. Brefvet är mer än något betecknande för den ställning
de ansågo sig intaga i riket och till konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
