Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— der hela uppgörelsen fraraställes som en handling af välvilja å konungens
sida mot bröderne — att få begifva sig hort, hvart de kunde, mot att
konungen gaf dem hjelp i kläder och penningar; i gengäld skulle han få klostrets
köpe- och pantegods, hvarpå han eljest ej kunnat göra anspråk. Så skedde,
klostret utrymdes af munkame och dess jord kom i konungens händer. Det
var första steget till reduktionen. Att det väckte oro och uppseende finner
man deraf, att konungen ansåg sig behöfva i upprepade skrifvelser till
fogdar och landsorter redogöra för saken, för att få den betraktad så søm hau
ville hafva den ansedd.
Samtidigt med att konung Gustaf riktade denna stöt mot den gamla
kyrkan och hennes privilegier sökte hau förvissa sig om det verldsliga frälsets
stöd genom att bekräfta en del af dess friheter. Det skedde på herredagen i
’Vadstena i januari 1526. Det var väl endast en af dess gamla friheter, som
uttryckligen bekräftades, nämligen rätten till konungens andel i böter af
frälsets landbönder, och denna i sin helhet blott för rådets medlemmar; öfriga
adelsmän fingo den endast med vissa inskränkningar; men i alla fall hade
Gustaf härmed gifvit ett bevis mot Hans Brasks påstående, att den nya
rörelsen vore riktad ej blott mot kyrkan, utan ock mot adeln. Och genom
indragningen af Gripsholm fick, såsom Geijer anmärker, det verldsliga frälset en
fingervisning på hvad det genom anslutning till reformationsrörelsen skulle
kunna vinna.
Vid herredagen i Yadsteua 1526 var Johannes Magni närvarande, nyss
återkommen från en beskickning till Liibeck, der frågan om Gotland enligt
öfverenskommelsen i Malmö skolat å nyo förekomma. Hade hau förut
inbillat sig kunna genom att overksam se tiden an stilla den nya rörelsen inom
kyrkan, kunde han nu ej undgå att af de ständigt förnyade bevisen på dess
framgång finna att han bedragit sig. Ifrån början af 1526 börjar man spåra
någon verksamhet å hans sida för att motarbeta den, men i och med
detsamma var det slut med det goda förhållande som hittills rådt emellan
honom och konungen. Dennes misstankar kunde ej annat än väckas, då han
förnam erkebiskopens afsigt att på en visitationsresa som han i februari företog
till Jemtland sammanträffa med Peder kanslers och mäster Knuts beskyddare
erkebiskop Olaf i Trondhjem, för att med honom öfverlägga om åtskilliga de
tre rikenas angelägenheter, särskildt om kristna religionen som i hela verlden
vore utsatt för den största fara. Konungens misstankar framträda i ett bref af
den 15 april, hvari det heter: »Att de norske bedja för oss att vi skola stå fasta
i tron, såsom 1 skrifven, det är väl bedet, ändock väl kan hända, att mesta
parten af dem veta en ringa ting af hvad en rätt kristlig tro är; om de
landsflyktige der sådant rykte infört hafva, det veta vi icke; för visso veta
vi, att i Upsala stift föras mest sådana rykten ut af klerkeriet och mest utaf
de yppersta; är sedan icke under, hvarför det räcker in till Norge; dock
härom vilja vi framdeles mera tala och undersöka hvad skäl de hafva för sig
att de sådant göra.»
Då konungen en månad senare kom till Upsala, egde det personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
