Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
firmerade och derför i saknad af tillräcklig sjelfständighet mot den veridsliga
makten; och den er de, Petrus Magni, gaf ej många tecken till verksamhet.
Hela bördan af striden hvilade således pä Hans firask. Den blef allt tyngre
och svårare och till sist så svår, att den ej kunde af honom bäras; men den
rättvisan bör göras honom, att han, så vidt hans förmåga räckte till, har sökt
att skydda och försvara den sak som han ansåg helig och kämpa för hvad
som enligt hans öfvertygelse var rätt. Väl finner man mera ord än
handling, mera klagomål öfver »förföljelserna» än åtgärder deremot, men man vet
knapt hvad han skulle kunnat göra mera än han gjorde, så vida han ej såsom
andra skolat tillgripa uppror; men dertill var han allt för mycket fosterlandsvän
eller ock allt för forsigtig. Han skref till sina medbroder i Strengnäs och Skam,
till domkapitlet i Upsala, till bröaeme i Vadstena, meddelande dem sina
farhågor eller förhoppningar och uppmanande dem att stå fast vid den gamla och
rätta läran och ej af »förföljelserna» låta sig dragas derifrån. Bland det som
han i synnerhet beklagade sig öfver var hvad han sjelf hade att erfara af Arvid
Vestgöte, konungens fogde i Kalmar. I bref till Ture Jönsson omtalar hau, att
denne tillegnade sig hans tionde och sakören på Oland, och, tillägger han,
»går för rykte att han så hafver befallning». »Han griper våra prester och
prostar, åtskiljer hjonelag emot kyrkans rätt, och dem vi hafva lyst utom
kyrkan — somliga hafva två och somliga tre lefvande äkta hustrur — tillåter
han gå i kyrkan; han hafver röfvat några af våra svenners hästar och hvad
han kan öfverkomma af det som oss tillhör.» På hans klagomål häröfver
nekade Arvid att dylikt skett och förklarade, att han ville låta saken bero på
rättegång. »Göres icke, skrifver han, eders nåde behof att bruka några
svenska eller romaretakter med mig, ty jag kan intet utan rätt fram»;
hvar-till biskopen genmälde: »Vi hålla oss vid vår skrifna lag och inga
romarestycken som I sägen oss vilja göra. De äro ej alla onda som i Roma hafva
varit, ej heller äro de alla goda, som dit aldrig komma, utan finnas i alla
länder så väl som der både onda och goda.»
Att biskopens klagomål voro grundade finnes knapt skäl att betvifla, och
man kan tänka sig hurudan hans ställning var, då en kunglig fogde kunde mot
honom tillåta sig dylikt. Konungens egen ton emot honom blef allt bittrare
och vresigare, till och med obillig i samma mån han fann sig motarbetad af
biskopen och trodde sig märka, att det missnöje som allt mer utbredde sig
bland folket härledde sig från hans uppviglingar. Särskildt väcktes hans
förbittring, då han förnam, att biskopen låtit öfversätta och sökte utsprida
de bref emot Luthers lära som kejsar Karl och hertig Georg af Sachsen
hade utfärdat. Konungen förbjöd detta och befalde honom tillika att
nedlägga sitt tryckeri i Söderköping, såsom han sade, för att det ej skulle
lända det i Stockholm upprättade till förfång, men utan tvifvel egentligen
ior att hindra honom att derifrån sprida misshagliga skrifter. Då det sedan
förljöds, att biskopen i stället lät i Kjöbenhavn trycka och derifrån utsända
skrifter, »den enfaldige man till bedragelse, som uti slika saker ej annorledes
döma kan, än som den blinde dömer, om färgen, den han intet se kan», för-
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
