Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillkänna för att de skulle taga sig till vara för slika lögnaktiga rykten och
ej vända konungen till ondo, att han vinnläde sig om allas deras bästa och
arbetade pä att de skulle komma ur sitt förtryck.
I Dalarna fans en särskild anledning till oro; der fäste sig å nyo en
upprorisk rörelse vid sturenamnet. Efter förlikningen i oktober 1525 hade
en tid förhållandet emellan dalkarlarne och konungen varit godt: den senare
hade skänkt dem det profvet på sitt förtroende, att han bedt dem gifva sitt
utlåtande om åtskilliga rikets ärenden, innan han derom öfverlade med rådet;
dalamännen åter hade jerate andra landskaps inbyggare i början af 1526
uppmanat Smålands allmoge att ej af Norbys stämplingar låta sig förledas till
otrohet mot konungen. Men så kom skrifvelsen om den i Stockholm beslutna
gärden och väckte åter den knapt stillade oron till lif. I ett bref af den
9 januari 1527 beklagar sig konungen öfver dalkarlarnes genstörtighet och
»hårda och tredska svar» och förmanar dem att ej »uppväcka obeständighet
emot sin herre» eller skydda förrädare och uppviglare. Ett par månader
derefter hör man daljunkaren omtalas.
Denne eländige bedragare, hvarsi namn blifvit fäst vid den andra
upproriska rörelsen i Dalarna under Gustaf I:s tid, hette egentligen Jöns
Hansson och ledde sin härkomst från Björksta socken i Vestmanland. Peder Svart
kallar honom en »arg förtviflad bof», och konung Gustafs
vanliga sätt att beteckna honom var »en skalk och
veter-lig tjuf». Till yrket var han stalldräng. Sin förste
herre bestal han, från den andre rymde han. Hvad
som kan hafva ingifvit honom tankeu att uppträda som
tronpretendent är ej lätt att säga. Han utgaf sig for
att vara Sten Sture den yngres äldste son Nils, deu
samme hvars namn spelade en rol vid oroligheterna
44. Daljunknrens sigill. 1525 och som vid Kalmars eröfring hade fallit i konung
Gustafs häuder. Han sade sig hafva nödgats fly undan konungen, som visste
att han efter sin fader vore bördig till riket och derför ej kunde lida honom,
utan behandlade honom illa och drog värjan, så snart han fick se honom.
Han sökte nu mot den tyranniske konungen hjelp hos sin faders gamla
vänner dalkarlarne och bad dem låta sonen njuta någon gnista af den kärlek
de för fadern hyst. Men han vädjade ej blott till dalamännens kärlek for
sturenamnet; han sökte ock genom att bekräfta och förstora ryktena om
konungens reformatoriska planer väcka dem till resning; konung Gustaf hade
»förkastat kristna tron och blifvit en Luther och en hedning». »Mycken
annan lögn och skalkhet hade han att säga för dalkarlarne», och som han var
»något däjelig under ansigtet och hade en skalkemun till att tala med, så
att hans ord lågo honom ganska redo», gjorde hans tal intryck på en del af
dalallmogen; »han lög alla dalkarlarne fulla uppe i Orsa, Mora och
Leksand» så att »mesta parten varit väl till frids att de hade vågat sitt lif for
hans skull». Särskildt nämnas några af presterne som hans anhängare. I den
fjerde af de stora socknarna i norra Dalarna fick han dock annat svar. Katt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
