Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yikskarlame sade honom, att han »intet var herr Stens son; och om han än
rore det, voro de honom intet pligtiga; han hade icke tagit dem och riket
or sådan nod som konung Gustaf gjort hade». I öfre Dalarna voro således
meningarna om bedragaren delade; i nedre Dalarna åter fick han alls intet
understöd. De stora socknarna Hedemora, Husby och Skedvi förklarade sig
bestamdt emot honom; Tuna och Gagnef deremot, och äfven Rättvik, höllo
hvarken med honom eller konungen, de voro neutrala — ett förhållande
betecknande nog för den kommuuala sjelfständigheten i den tidens Sverige.
Dalarna var således deladt i olika partier, och upproret bestod egentligen i
fejd dem emellan. Daljunkaren skickade en del af sitt folk till Husby kloster
för att anfalla de konungens män som der lågo i borgläger, men böndeme i
Hedemora och Husby socknar visade dem tillbaka med »sköna hugg» och
förklarade, att om de komme dragande med »dalatjufven», skulle de möta dem
på halfva vägen. Snart slöto sig äfven »de neutrala» socknarna till dem som
voro konungen trogna, och nu begynte de upproriske »fa loppona i örat»
och blifva tveksamma, om bedragaren verkligen var herr Stens son. För att
få detta utrönt slöto de stillestånd med de öfriga socknarna på en månad.
Emellertid böljade konung Gustaf finna det vara på tiden att med annat
än bref visa, att han hade öga för hvad som föregick i Dalarna. Han sände
dit en skara krigsfolk, hvartill slöt sig en del af allmogen i bergslagen och
Rättvik. De lade sig vid Båtsta i Tuna socken, der en färja gick öfver
Dal-elfven; på andra sidan voro de upproriske lägrade. I några dagar lågo de
olika parterna sålunda och sköto på hvarandra öfver elfven, till dess
konungens folk begärde lejd och gislan för underhandlare som de ville sända öfver
till de upproriske. Dessa gingo in härpå, och så kom ett samtal till stånd,
der bland andra Peder Svensson i Vibberbo, Måns Nilsson i Aspeboda och
Anders Persson i Rankhyttan — alla bekanta från befrielsekriget eller från
Gustafs vandring i Dalarna — sökte främja konungens sak. I synnerhet
skall Måns Nilsson hafva varit ifrig derfor: han lofvade dalkarlarne att de
skulle få hugga honom i bitar, om »den upproriske mannen vore herr Stens
son». De hade betett sig som dårar, då de varit så lättfärdiga, att de satt
tro till en dylik person; nu vore ingen annan råd än att bedja sin rätte herre
och konung om nåd och vänskap för det som brutet var; hvarom icke, skulle
de blifva så hemsökta af konung Gustafs folk, bergslagen och Rättviks män,
att i de tre socknarna skulle icke igenlefva hvarken hund eller hane». Härpå
ofverlade nu de upproriske sinsemellan, men följden deraf blef ej, att de
underkastade sig, utan att de uppsatte och till konungens anhängare
öfver-leranade en förteckning på sina klagomål med fordran att få dem afhjelpta,
innan de gingo konungen tillhanda.
Klagopunkterna, som voro till antalet tolf, sändes genast till konungen.
De rörde till en del samma saker hvaröfver allmogen beklagat sig, då den
förra gången var i rörelse: de gälde den dyra tiden; myntet som vore för
stort och ej »skiftesamt», mindre mynt behöfdes; att fogdarne idkade landsköp;
att konungen betungade allmogen med olaga gärder, lade borgläger i köp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
