Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos fru lngerd Ottesdatter och de med henne befryndade stormännen, särskildt
Vincents Lunge. Fru lngerd synes verkligen hafva blifvit öfvertygad om att
han var den han uppgaf sig vara, de öfriges deltagande torde väl egentligen
hafva väckts genom ett rykte att konung Gustaf skulle vara dod och af de
utsigter som härigenom tycktes öppnas för bedragaren. Möjligen var det
också hos fru lngerd som denne sammanträffade med Peder Grym, en man
bekant ej mindre såsom en af Gustafs förra anhängare under befrielsekriget
än såsom en af deltagarne i Peder kanslers upprorsförsök. Sedan detta
strandat, hade han uppehållit sig i Norge i tjenst hos fru lngerd. Han
framträder nu såsom daljunkarens medhjelpare.
I november hölls ett slags herredag i Troudhjem, och då plägades liiliga
öfverläggningar om sättet att främja flyktingens sak. Sjelf uppträdde han
med sådan säkerhet, att han i ett bref af den 25 november 1527, som böljade
med orden »jag Nils Steusson riddare», lofvade att, om Gud den allsmäktige
läte honom komma till »Sveriges rikes regemente», vara konung Frederik och
hans riken en god och trogen vän och öfverlemna Viken till Norges krona.
Samtidigt blef han formligen trolofvad med en af fru Ingerds döttrar, fröken
Ingeborg; och försedd med rika skänker och något understöd i manskap och
krigsfömödenheter lemnade han i slutet af månaden Trondhjem för att genom
Jemtland begifva sig till Dalarna. Han åtföljdes till förstnämda landskap af i
Vincents Lunge, som för att understödja hans planer medsändt honom
skrif-velser till svenska allmogen. Dessa uträttade likväl nu lika litet som !
bedragaren sjelf. Stämningen bland dalkarlarne var förändrad; visserligen !
fortfor ännu uppstudsigheten i vissa orter; bönderne lydde ej konungens j
fogdar, som »knapt fingo tala två eller tre ord med dem, innan de bjödo dem
hugg». Men förtroendet till daljunkaren synes varit alldeles slut, och redan
vid midten af december måste denne med oförrättadt ärende vända åter.
Uppviglingsförsöken ifrän Norge synas emellertid hafva fortfarit in på det
följande året, till dess konung Gustaf beslöt att med ett slag göra slut på
den ständiga oron uppe i Dalarna.
Sedan han i januari 1528 med sedvanlig högtidlighet i Ups al a firat sin
länge påtänkta kröning, drog han med en här af 12 000 till 14 000 man öfrer
Dalarnas gräns. Han hade stämt 40 till 50 män från hvaije socken — från
Tuna åter hela menigheten — att den 26 februari möta honom på allmänt
laudsting vid Tuna för att der förhandla om orsaken till den oro som nu
senast pågått. Afven de som kände sig brottsliga hade kallats att infinna sig
under löfte om »fri, felig (säker), kristlig lejd till och från samma landsting».
Detta löfte hölls dock icke. Då menigheten var samlad, uppstäldes
konungens krigsfolk rundt omkring och kanonerna riktades mot mängden. Måns
Bryntesson höll å konungens vägnar ett skarpt och hotande förmaningstal, l
och då detta ej tycktes göra beräknad verkan, befalde konungen »utmönstra 1
af hopen daljunkarens öfversta råd och många andra som hade brukat sin
skamlösa och oförflugna mun uppå honom, lät dem der af rådet dömas efter
Sveriges lagbok», och afrättningen följde omedelbart på domen. »När de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
