Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nesland.» Vid de sista orden brast konungen i tårar, och då han slutat,
gick han hastigt ut ur salen till slottet.
Under den bestörtning som nu följde tog Laurentius Andreæ till orda:
»1 gode män, yttrade han, dragen öfverens och rådslån visligen härom,
bedjande Gud om ett godt- råd; ty här är en hög sak för handen, som gäller
meniga riksens välfärd uppå. I hören väl, att här finnes icke mera än två
vägar ut: antingen måste vi följa vår nådige herres vilja efter, bedjande
honom om nåd och vänskap och att han ville blifva vårt hufvud så härefter
som hittills, eller ock, om det tyckes eder vara råd, så koren en annan och
lisen honom ut, såsom I hörden att han sjelf sade. Endera utvägen måste
begagnas, vi hafva icke den tredje.» Men, heter det, »de sutto alla så
for-soffade, att de icke kommo till någon handel den dagen; ingen tordes heller
tala något öfverljudt; ingen dristade sig gifva råd, att de skulle härom något
begynna handla. Emot aftonen förskingrades de hvar till sitt herberge.»
Att alla voro öfverraskade af hvad som timat är ej underligt, ej heller
att den stora mängden var alldeles rådvill och handfallen; men man kan
förvåna sig öfver att de män som hörde till motståudspartiet ej beredt sig på
livad som nu inträffat och ej for denna händelse uppgjort någon plan, utan
inskränkte sig till fullkomligt passivt motstånd. Men det fans ej bland dem
någon som var man dertill. Väl hade biskoparne hofmästaren Ture Jönsson
pa sin sida, och för denne var kanske tanken på att intaga tronen i Gustafs
ställe ej främmande. Men hans karakter var ej sådan, att den kunde ingifva
förtroende, for ränker och knep var han nog fallen, men ej för ett öppet
och beslutsamt handlingssätt. Han lät dock nu förstå, att han var besluten
att ej gifva efter. Det berättas, att då han på aftonen gick hem, lät han slå
pä trumma for sig »ganska hårdt, lika som på harm», och man hörde honom
ined en ed försäkra, att ej skulle man göra någon hedning eller kättare af
honom detta år.
Dagen derpå samlades ständerna å nyo, men lyckades lika litet som
föregående dag att komma till något resultat, knapt till någon öfverläggning:
»församlingen var så förbistrad af oenighet, heter det, att hvad den ene sade
frara, sade den andre emot». Några af adeln uttalade väl åsigter som
öfver-ensstamde med konungens önskan, men de voro »lågmälta och illa hörda».
Till sist började de ofrälse, då de ej hörde något förslag framställas ifrån
rådet eller adeln, hvarifrån de voro tana att finna ledning för sina
uttalanden, att sjelfständigt framställa sina åsigter. En del af bönderne ropade, att
om man ville rätt tänka på saken, hade konung Gustaf ej något oskäl gjort
dem; köpstadsmännen instämde och ropade, att de med konungen ville våga
lif och lefveme; Stockholms borgare förklarade öppet, att de ville hålla konung
Gustaf hufvudstaden tillhanda under de närmaste tre åren och längre, om
det behöfdes. Alla begärde veta hvad deras mening var »som första rösterna
gifva borde» — rådet och adeln — »så att den menige man måtte veta hvad
de gilla skulle». En del af bönderne förklarade till och med, att om ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
