Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ceremonierna voro foremål for stadganden, men i enlighet med den anda af
varsamhet som vid denna tid genomgick det svenska reformationsarbetet
beslöts ej att några af dem skulle afskaffas, endast att de skulle förklaras
såsom sinnebildliga; så heter det om helgondyrkan: »Beläten hafvas icke för
den skull, att vi skola niga och buga för dem, utan till en åminnelse efter
Kristum eller heliga menniskor.»
Men huru varsamt man än gick till väga, voro de fattade besluten
tillräckligt betecknande för den riktning i hvilken rörelsen inom kyrkan gick.
De äro så mycket mera märkliga som mötets medlemmar för det mesta voro
män, af hvilka man kunnat vänta allt annat än undfallenhet för
reformationens grundsatser. Många hade också väntat sig eit helt annat resultat af
mötets förhandlingar; det heter om de tre vadstenabröder som deltagit i mötet,
att de begifvit sig dit i tanke att der skulle fattas beslut emot lutera ne me
och att de derifrån återkommit »bestörta». Den utgång mötet fick bidrog
också i sin mån att framkalla det försök som 1529 gjordes att med våld
trygga den gamla ordningen.
Oroligheterna i S
II
&land och Yestergötland 1529.
Strengnfis 1529.
— Riksdagen i
«
Hnfmisturen Tore Jönsson. — Biskop Magnu Haraldsson. — Upprorets öfrigu ledare. — Dess
anled-alag oeh syfte. — östgBtalagman Holger Karlsson (dera). — Mötet pi Larfs hed, den 20 april 1529. —
Koaang Gustafs bref till landsorterna. — Underhandlingar med de upproriske. — Riksdag i Strengnis, 1
jul 1629. — De anklagade npprorsledarnes don. — Vesteris reeess stadflst. — Donprost Göran Tnressons
npprersffrsttk.
Vi hafva förut påpekat, huruledes Hans Brask ganska fintligt vid
motståndet mot den hörjande reformatoriska rörelsen sökte med kyrkans män
förena det verldsliga frälset, i det han ville ådagalägga att bådas intressen
i denna sak voro gemensamma. Konung Gustafs bemödanden gingo
naturligtvis i motsatt riktning, men händelserna i Småland och Yestergötland vid
böljan af 1529 visa, att den gamle biskopens uppfattning delades åtminstone
af en del bland de verldsliga stormännen. Bland dessa fäster sig
uppmärksamheten först vid den flyktade biskopens gamle vän, hofmästaren Ture
Jönsson (tre rosor).
»Man kan, säger en författare, ej falla ett hårdare omdöme öfver svenska
adeln under de första åren af konung Gustaf I:s regering, än då man påstår
att Ture Jönsson var dess främste och mest ansedde ledamot. Om löftesbrott
och mened samt ett med kryperi vexlande högmod hade blifvit ansedda med
tillbörligt förakt, så borde han ej ens hafva fått fortfara att vara en ledamot
af svenska ridderskapet; — en sådan man var Ture Jönsson, att konung
Gustaf med skäl kunde säga, att han tjenat och förrådt alla dem åt hvilka
han svurit trohet». — Och en af hans ståndsbröder i Danmark gaf honom vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
