Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga småländingames bref i öfvervägande. Ud der de mellanliggande dagarna
voro de ifrigt syselsatta med att värfva anhängare i och utom Vestergötland:
i Viken, på Dal och i Vermland; och for att underrättelser om hvad som
forehades ej för hastigt skulle tränga till konungen, besattes vägen ofrer
Tiveden af en stark skara under anförande af kyrkoherden Nils i Hvalstad,
förut biskop Vincentius’ fogde på Leckö. Att allmogen i Vestergötland skulle
sluta sig till dem ansågo de så säkert, att de innan det utlysta mötet var
hållet uppsatte ett bref till småländingarne, der de talade i allas deras namn
som blifvit kallade till Larfs hed. De instämde deri i ännu skarpare ordalag
i småländingarnes klagomål och förklarade, att de samfaldt uppsagt konung
Gustaf trohet. De lofvade att inom en vecka sända några frälsemän till
Jönköping, för att leda upproret i Småland, och skulle tillika skicka sändebud
till rikets öfriga landskap, för att uppmana dem att deltaga i resningen mot
»konung Gustafs okristliga regemente». Mötet i Larf fick emellertid en
opåräknad utgång. Ture Jönsson berättas der hafva forehållit allmogen
konung Gustafs okristliga styrelse och uppmanat den att lika som
smålän-dingame uppsäga honom trohet; och biskop Magnus skall hafva lofvat
böo-derne, att påfven skulle lösa dem från den ed de svurit konung Gustaf. Men
till herrarnes stora öfverraskning vägrade bönderne att följa uppmaningen.
De sägas hafva svarat, att det ville »kosta på allmogens axlar att ofta ömsa
om med konungar; herreskifte förbättrade sig sällan och det vore ju intet
bättre än stadigt regemente». Det syntes dem derfor rådligt att blifva vid
den trohet de svurit konung Gustaf. Härmed var saken afgjord: ensamma
kunde herrarne i Vestergötland intet uträtta, och uppresningen var nu
inskränkt till Småland.
Af det nyss anförda brefvet finner man, att Ture Jönssons och hans
vänners planer varit vidt anlagda: det gälde hvarken mer eller mindre än
att bringa hela riket i uppror. Konung Gustaf var också full af oro för den
fara som hotade. »Vi frukta, skrifver han till sin svåger grefve Johan von
Hoja, att förräderiet är så stort och vidt bespridt, att vi snart icke veta
hvar-till vi oss skola förlåta.» Men han lät sig icke förskräcka. På samma gång
han vidtog åtgärder för att med vapenmakt möta hvad som kunde hända,
skyndade han att genom bref till de olika landsorterna, innehållande
upplysningar, förmaningar, ursäkter och löften, stilla jäsningen och hindra dess
spridning; och han gaf dermed nya bevis på den fyndiga klokhet hvarmed
han förstod att handtera en orolig allmoge.
Till allmogen i alla rikets landskap utfärdades skrifvelser, och till de
landsorter, af hvilka konungen trodde sig hafva särskildt att frukta, afgingo
särskilda bref; så till Östergötland, Kalmar län, Gestrikland. I synnerhet var
han angelägen om att få dalkarlarne att sitta stilla: han skref så väl till dem
alla i gemen som till vissa inflytelserika män i deras bygd — bland andra
till de från befrielsekriget bekanta Måns Nilsson, Arendt Persson och Anders
Persson. Hvarken löften eller förmaningar sparades: särskildt betonade han,
att den nuvarande upproriska rörelsen utgick från konung Kristiems parti,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
