Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tonen i brefvet är betecknande för förhållandena i den tidens Sverige:
<len ger mera en föreställning om en sjelfständig makt som underhandlar med
•en annan än om undersåtar som hos sin konung söka tillgift för en
begången förbrytelse. Konung Gustaf stadfäste emellertid öfverenskommelsen (6
maj). Sannolikt bidrogo dertill de underrättelser hans män sände honom om
-allmogens stämning i Östergötland, dess missnöje med mäster Lars, hvilken
betraktades som upphofsmannen till de nya lärorna och huruledes den emot
•dessa var så stämd, att den aldrig skulle »gå under den lärdom som en lång
tid-af några föregifven vore, om den ej med öfvervåld blefve dertill tvingad»,
livarför det vore att befara, att om konungen ej samtyckte de öfverenskomna
artiklarna, skulle äfven Östergötland blifva honom »olydigt och ifrånvändt».
Stadfasteisen gafs emellertid på sådant sätt, att konungen i afseende på
religionen behöll fria händer: han lofvade nämligen att ej »styrka kätteri eller
låta predika någon okristlig lärdom, utan blifva vid Guds rena ord och goda,
gamla kristliga sedvänjor i allo måtto, som den recess i Vesterås
gjordes innehåller». Skilnaden i uttrycken märktes förmodligen ej af
allmogen, och konungen mottog i maj 1529 nya trohetsförsäkringar af de
upproriska landsdelarna.
Af de frälsemän i Vestergötland som deltagit i rörelsen afgåfvo de
fleste ny trohetsed. Men detta var ej fallet med alla. Ture Jönsson och
biskop Magnus hade, så snart försöket att resa allmogen misslyckats, ansett
säkrast att söka skydd i Danmark och begifvit sig till Halmstad. Konungen
som fruktade deras stämplingar erbjöd dem sin nåd, mot att de på nytt
lofvade honom trohet; meu de förklarade båda, att de hellre ville våga lif
och hals än erkänna Vesterås recess, och Magnus Haraldsson afgaf mot denua
en formlig protest, hvari det hette, att biskoparne aldrig gifvit sitt bifall till
recessen; det bref de vid Veste rås riksdag utfärdat hade blifvit dem aftvunget
och betydde för öfrigt endast, att biskoparne erkände att de verldslige fattat
det beslut som recessen innehöll, ej att de sjelfva godkänt det. De båda
flyktingarne uppeköllo sig en tid i Danmark, der de trots Gustafs
föreställningar till en början åtnjöto skydd. Ej förr än på våren 1530 begåfvo de
sig derifrån; i september detta år finner man dem hos konung Kristiem i
Nederländerna.
Af de öfriga vestgötaherrarne var det endast Måns Bryntesson, Nils
Olsson och Ture Eriksson som vägrade aflägga ny trohetsed. De ansågo att
något bevis på deras brottslighet ej fans och fordrade derför att ställas till
rätta inför ett herremöte. Vid ett sammanträde som konungen vid
eriks-mässan 1529 hade med rådsherrarne i Upland beslöts också, att en riksdag
skulle den 17 nästkommande juni samlas i Strengnäs och att dit skulle
kallas, utom rådet, meniga frälset jemte två män från hvarje köpstad och »två
olier tre åldriga och skäliga män» från hvart härad.
Det var ej blott för den blifvande rättegångens skull som denna riksdag
sammankallades. Lika som konungen under oroligheterna i Dalarna 1525 och
1527 stämt rikets ständer sig till möte i Vesterås för att redogöra för ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
