Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ils frigifvande och om väldet Öfver Danmark lemnades emellertid öppen. En
del af de trupper som legat utanför Ltibeck fördes nu af Johan Rantzau
med ilande fart norr ut för att undertrycka resningen i Jylland. Ålborg
togs med storm den 18 december 1534, bond hoparna, lemnade utan
understöd af grefve Kristofer, skingrades, och upproret straffades med eld och svärd.
Orsaken till att bönderne i Jylland sålunda af grefve Kristofer
lem-nades åt sig sjelfva var, att han nödgades vända sina krafter mot de östra
delarna af Danmark. Strax efter det hertig Kristian erfarit, att de jutska
herrame valt honom till konung, hade han skickat sändebud till konung
Gustaf i Sverige med begäran om hjelp. Denne, som visste sitt land vara
ej mindre hotadt än Danmark, beredde sig genast att gå hans önskningar
till möte och lät i oktober sina trupper under Johan Turessons befäl inrycka
i Halland, der Halmstad nödgades att kapitulera den 31 oktober. Derpå
vände sig svenskarne mot det fasta Yarberg. Detta höll sig väl några
månader, men eljest var motståndet svagt, och bland den skånska adeln
visade sig redan nu tecken till benägenhet att öfvergifva den sak, hvartill den
endast af nödtvång slutit sig.
Då grefve Kristofers ställning i Danmark sålunda började vackla, sökte
de makthafvande i Ltibeck skaffa sig nya verktyg för sina planer. Samtidigt
med underhandlingarna med Kristian i oktober och november 1534 hade en
förändring inträdt i de inre förhållandena i staden, i det en öfverenskommelse
blifvit afsluteu mellan rådet och borgerskapet, som återstälde den gamla
författningen, gaf rådet dess forna myndighet tillbaka och i verkligheten, om
också ej formligen, upphäfde det revolutionära borgerliga utskottet. På samma
gång fingo de’ rådsherrar som i april utvoterats åter intaga sina platser i
rådet. Ännu sutto dock Wullenwever och hans vänner der, ännu hade de
närmast styrelsen om hand, men förändringen betecknar dock, att deras
inflytande börjar luta till fall. Skulle det upprätthållas, så var framgång i
kriget en alldeles nödvändig sak. Det gälde att skaffa nya medel att främja
densamma. Länge hade Wullenwever stått i förbindelse med hertig Albrecht
af Mecklenburg, hvilken såsom gift med Kristiern II:s systerdotter hade
sarskildt intresse i den strid som nu pågick om Danmarks krona. Nu fann
Wullenwever ögonblicket inne att göra honom de medgifvanden som voro
nödvändiga för att förmå honom att deltaga i kriget: han gaf honom löfte
om att under Kristierns lifstid bli regent och efter hans död konung i
Danmark, naturligtvis mot att han inrymde Ltibeck så stora fördelar ej blott i
kommersielt utan ock i politiskt afseende, att hertigen i verkligheten ej skulle
bli annat än hansestadens vasall. Äfven till Sverige sträckte hertig Albrecht
sina planer. Han tog Johan von Hoja och Berent von Mehlen i sin tjenst
och gaf den förre en stor del af Finland, den senare Åland m. m. som län.
Men hvarken hertigens makt eller haus personliga egenskaper voro af den
art, att de förmådde gifva striden en ny vändning. Tvärt om kan hans
uppträdande anses mera hafva skadat än främjat Liibecks planer, då det hos
krigets hittills varande ledare grefve Kristofer väckte starkt missnöje och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>