Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norges herre. Då togs ifrån konung Kristians sida ett afgörande steg. På.
den nyssnämda herredagen i Kjöbenhavn bestämdes, att efter som Norges rike
vore så försvagadt, att det ej längre kunde hålla egen herre och konung, och
genom foregående öfverenskommelser vore förpligtadt att till evig tid
forbi if va vid Danmarks krona, hvilken forpligtelse största delen af dess råd,
särskildt erkebiskop Olaf, under de sista åren tvenne gånger försökt att bryta,
så skulle Norges rike hädanefter blifva en provins under Danmarks krona.
I nödfall skulle detta beslut med vapenmakt genomföras. Vid underrättelsen
härom gaf erkebiskop Olaf, lemn ad utan verksamt understöd af nederländska
regeringen, som i början af 1537 slöt stillestånd med konung Kristian, sin
och Norges sak förlorad. I april 1337 flydde han till Nederländerna, och
Norge underkastade sig nu utan motstånd konung Kristian. Reformationen
blef nu herskande här såsom i Danmark, Norges riksråd upphörde att finnas,
och landet blef nu äfven till formen, hvad det i verkligheten länge varit, ett
danskt lydrike, om också icke, såsom beslutet i Kjöbenhavn innehöll, en dansk
provins.
Vid samma herredag i Kjöbenhavn, der Norges ställning till Danmark
vardt bestämd, beslötos äfven åtgärder för att ordna de sväfvande
förhållandena till Sverige. Å konung Oustafs vägnar infunno sig der Lam Siggesson
(Sparre), Gustaf Olsson (Stenbock) till Torpa och Kristofer Andersson till
Hedåker, och de mottogo nu af konung Kristian och Danmarks råd formlig
bekräftelse ’på det 1534 afslutna förbundet jemte löfte om att årliga inkomsten af
Varberg, Bohus och Viken skulle lemnas konung Gustaf som säkerhet för det
lån han under kriget lemnat konung Kristian; men huru vida denna inkomst
skulle betraktas såsom ränta eller amortering var ej tydligt. Det dröjde
flere år, innan denna sak blef fullt uppgjord, och detta dröjsmål bidrog i siii
mån till att göra förhållandet mellan Sverige och Danmark oklart och till
att den gemensamma fara som nyss hotat de båda rikena, sedan den väl var
öfver, snarare blef en anledning till söndring än till vänskap. Konung
Kristian sökte hädanefter sitt stöd ej hos Sverige, utan hos Tysklands
protestantiska furstar, och ingick 1538 som medlem i schmalkaldiska förbundet.
Vid herredagen i Kjöbeuhavn var äfven förhållandet mellan Sverige och
Liibeck föremål för behandling. Strax efter det konung Gustaf hade af
danske konungen erhållit underrättelse om liamburgfreden, hade han gifvit
handeln mellan hansestäderna och Sverige fri, dock utan att återställa
städernas privilegier. Några veckor derefter frigåfvos de fångna liibska köpmännen,
och seqvestern på deras gods upphäfdes. Nu slöts i Kjöbenhavn på konung
Kristians bemedliug stillestånd mellan L fl beck och Sverige på ett halft år:
tvisterna dem emellan skulle uppgöras på ett möte i Kjöbenhavn vid
midsommarstiden 1537. Här framstälde Lfibeck fordran på att utbekomma livad som
enligt dess mening ännu återstod af skulden — det skulle tillsammans utgöra
12 453 liibska mark — och fordrade tillika, att privilegierna af 1523 skulle
återställas. Båda fordringarna afvisades af svenskarne, och den 28 augusti
1537 slöts ett. fördrag för fem år, hvarigenom lubeckarne uppgåfvo dem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
