Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bund med någon utländsk furste och derför gifta sig med någon utländsk
furstinna med flere saker, om hvilka han sade sig begära deras och meniga.
Sveriges inbyggares goda råd, hvarefter han alltid ville sig gerna rätta,
tilläggande att han om samma saker ville framdeles rådföra sig med riksens råd.
Förklaringen ligger i den förändring hans och rikets ställning sedan den
tiden undergått, men ej mindre i det sätt hvarpå denna förändring
genomforts. Det var konungen personligen som hade förtj ensten af allt, i det
minsta som i det största hade han haft ej blott del, utan det ledande,
hufvud-sakliga, bestämmande inflytandet. Bristen på framstående män hade gjort
detta personliga ingripande nödvändigt, folkets benägenhet att for allt som
skedde gifva konungen skulden hade dertill gifvit ytterligare anledning; den
vana konung Gustaf sålunda fått kunde han nu ej bortlägga, minst sedan
adelns svaghet, hierarkiens krossande, bondmenigheternas kufvande hade
af-lägsnat hvarje hinder för utsträckningen af haus personliga inflytande, och
känslan af hvad han uträttat iugaf honom en sjelftillit, som ej tillät något
tvifvel om lämpligheten och rättmätigheten af att i alla förhållanden och på
alla områden göra sin vilja gällande, lian hade förut varit mycket angelägen
om att vid allt hvad han gjorde framhålla, att det skedde efter rådets rådy
på den menige mans bön och begäran, och så vidare; nu åter är det »i kraft
af sin höga konungsliga makt, våld och fullkomlighet» som han utfärdar sina
bud och förordningar; det var såsom den folkvalde höfvidsmanneu, hvilken
ej gjorde annat än förrättade det uppdrag folket honom gifvit och var inför
detta ansvarig, som han förut älskat att uppträda; nn betraktar han sig såsom
innehafvare af konungamakten »med Guds nåde» och såsom sådan berättigad
att i allt fordra ovilkorlig underdånighet och lydnad »för de bud och regler
lian för sina undersåtar sätta ville».
Denna förändring i konung Gustafs sätt att uppfatta sin ställning var
ej utan samband med främmande inflytelser. Det är förut påpekadt,
huru-ledes konung Gustaf under hela sin regering röjer en märklig benägenhet för
att använda utländingar i sin tjenst och tillika att en förklaringsgrund
härtill ligger i bristen på dugliga och bildade män i den tidens Sverige.
Sär-skildt under grefvefejden, då en närmare och mångsidigare förbindelse med
främmande stater böljar inträda, hade Gustaf hårdt erfarit behofvet af
språkkunniga och i diplomatiska värf erfarna män. Man kan göra sig en
föreställning om hurudant förhållandet var, då man hör att han 1533 ej kunde
skicka sändebud till Liibeck, bland annat af det skäl, att bland hans
rådsherrar icke funnos några »som förfarna voro i det tyska språk»; eller att han
1534 ej kunde skrifva till hertig Kristian, emedan han ej hade någon tysk
tkrifvare att dertill använda; han måste derför, såsom han 1539 skref till
allmogen, »mest sjelf beställa de ärenden och saker, som voro att. uträtta på
främmande tungomål, och hade derigenom blifvit så förarbetad och försvagad,,
att han dagligen hade det i händer rön». Under dessa förhållanden var det
som tvenne utländingar anlände till Sverige, hvilka en tid kommo att
ut-öfva stort inflytande på konung Gustafs åsigter och regeringssätt. Den ene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
