Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trycket. Man finner häraf, att jordmånen var val beredd for dera, som kunde
hafva intresse af att undantränga konungens gamla rådgifvare och dermed
* bereda tillfälle till genomförande af nya grundsatser inom det kyrkliga
området. Och det är mer än en misstanke, att von Pyhy underblåst och
begagnat konungens missnöje med den svenska reformationens män.
Vid slutet af 1539 hade det kommit så långt, att en rättegång böljade
mot Laurentius Andrese och Olaus Petri vid en herredag i Örebro.
Anklagelseskriften, som genom sitt osammanhängande innehåll förråder en
författare, som saknade fullständig kännedom om hvad under de sista tjugu
åren timat i Sverige, och genom ordasätt och vändningar röjer en tysk penna,
ådagalägger tydligen, att det var meningen att på hvad sätt som helst finna
sak med de anklagade. Genom allt det lösa tal den innehåller skiner det
fram, att det var olika åsigter om sättet för de kyrkliga förhållandenas
ordnande, som var orsaken till konungens vrede mot Laureutius Andreæ, och att
klander mot konungens person retat honom mot Olaus Petri. Emot båda
riktades den anklagelsen, att de varit medvetna om den sammansvärjning
mot konungens lif som upptäcktes 1536, men ej yppat hvad de derom visste.
Det var också på grund af denna anklagelse som domstolen, bestående af 15
konungens »råd och gode män», deribland Konrad von Pyhy, Georg Norman
och Olaus Petri’s egen broder, erkebiskop Lars, sedan de auklagade på ett eller
annat sätt förmåtts att erkänna sig skyldiga, den 2 januari 1540 öfver dem
afkunnade dödsdomen. Så långt som till att låta verkställa denna gick dock
konung Gustaf icke. Domstolen lät anhålla om nåd för de dömde, och denna
gafs så, att dödsstraffet förvandlades i hårda böter.
I sitt ofvannämda bref till erkebiskopen hade konungen förklarat, att
om han fortfarande finge se och förnimma, »att Guds ord blefve icke
kristligen och med bättre grund förkunnadt och utropadt af eder och ed ra
rådgifvare, än vi nu förnimma och förnummit liafva, då veta vi icke hvad lust
och vilja vi kunna hafva dertill. Och måste vi då tänka der ett annat sinne
till, efter som Gud gifver oss nåden». Denna sin hotelse satte han i verket
kort före det nyssnämda uppträdet i Örebro, då han i en af tyska ord och
vändningar vimlande förordning af den 8 december 1539 förklarade, att han
funnit att några oskickliga och otrogna predikanter under evangelii sken
eggat hans undersåtar till ohörsamhet mot den timliga öfverheten och att
han för att afväija dylikt af sin konungsliga makt och fullkomlighet
för-ordnat magister Georg Norman till sin »ordinator och superattendent»
och gifvit honom i uppdrag att med dertill förordnade råd och adjunkt i
religionssaker utöfva kunglig jurisdiktion öfver »bispar, prelater och alla andra
andlige», tillsätta »alla andlige och predikanter» och afsätta dem, som han
under sina visitationer kunde finna odugliga att sköta sina embeten. Fyra
månader derefter, den 9 april 1540, utfärdade konungen »med sitt
regements-och religionsråd» en stadga för Vester götland, hvaraf framgår, att meningen
var, att i hvarje stift skulle en lekman förordnas till konservator med
uppdrag att under superattendenten utöfva domarmyndighet i kyrkliga frågor
Sttrigts historia. III. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
