Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försäljning af dylika inom landet utöfver ett bestamdt pris, var naturligtvis
af den art, att det skulle reta bönderne. »Tunga och olagliga skatter» bade
1529 äfven varit föremål for de upproriskes klagan; äfven de år som derpå
följde voro sådana, att konungen fortfarande behöfde utkräfva extra pålagor:
1535 måste han af småländingarne fordra både en krigshjelp i penningar
och eu gärd i lifsförnödenheter. Äfven öfver »omilda och onda fogdar,
som oiagligen förtungade den fattiga allmogen» hade bönderne fortfarande
att beklaga sig. Bland de många bevisen härför må endast anföras ett
konungens bref till en af fogdarne i Småland (juli 1542): »Vi hafva förstått
och dagligen förnimma, att du och andra våra fogdar, desslikes ock de som
förläningama hafva der nere, taga stora sakören utaf bönderne, ändock af
samma sakören minsta parten kommer i vår räkenskap; likväl rifven och
sliten I utaf de arma stackars bönder allt det de ega, till äfventyrs
unöerstuu-dom för en ringa sak, och gören så först den ene besliten efter den andre,
och följer så derefter, att när de utarmade äro, hafva de inga andra utvägar,
utan nödgas att gifva sig ifrån hus och hemman, hustru och barn och till
skogstjufvarne, som nu sker i Småland, oss och riket till ingen ringa förtret,
skada och nackdel, hvarför, tillägger konungen med sin obevekliga logik,
synes oss likast vara, att när någon brottslig vore till lifvet för några
dråpe-liga och vigtiga saker, att man då hellre läte honom stå sin rätt och icke
besvärade houom med så stora sakören, så blefve utan tvifvel icke så många,
skogstjufvar, som nu alltid sker.» Ej mindre än af fogdarnes förtryck
retades bönderue af godtycklighet och sjelfsvåld från adelsmännens sida, hvilka,
i denna aflägsna landsända kände sig temligen fria från konungens uppsigt.
Under sådana förhållanden är det ej underligt, att småländingarne med
medkänsla följde den mot adeln fiendtliga rörelse, som i de angränsande
skånska landskapen framträdde under grefvefejden; inbyggarne i Möre och
Värend förde till och med undsättning till de af Kristians folk belägrade
skånska städerna, och då konung Gustafs folk tågade till Skåne, hotade de att
»slå dem på baken». Äfven i andra afseenden visade de sig genstörtigar
konungen beskylde dem 1537 för att utaf tredska ej hafva utgjort hvarkeii
årliga utskylder eller gärder, att frälsebönderne visade uppstudsighet mot sina
herrar och förhöllo dem deras rättigheter, att allmogen i allmänhet »brukade
många och åtskilliga skalkstycken både i eu måtto och annan, skjöte och sloge
den ene inbördes ihjäl efter den andre, desslikes hans nådes fogdar, så att
ingen ville eller kunde snart blifva hos dem; de hölle hvarken tingsfrid eller
kyrkofrid, hvilket vore emot all kristlig lag, och dertill gåfve de för ett menigt
anskri, att de ville slå ihjäl alla som rödklädda vore». Han fann sig derför
föranlåten att i början af nämda år, sedan han hållit vapensyn med sitt ocb
frälsets krigsfolk i Linköping, sända Lars Siggessou (Sparre), Holger
Karlsson (Gera) och Johan Turesson (tre rosor) med en krigsstyrka till Småland
för att »hälla konungs räfst efter Sveriges lag och förhöra alla saker och
klagomål för rätta och straffa skalkar och ogerningsmän och hålla dannemän
och de fromme vid makt». Allmogen föll nu som det tycktes till föga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
