Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stånd, »som en lång tid uti denna förlidna sommar hafver varit uti några våra
landsändar i Småland emellan vårt inrikes ridderskap, fogdar och tjenare på
den ena sidan och ett parti af allmogen på den andra». 1 ett särskildt bref
utfårdadt följande dag förklarade han sig vara utan skuld till allmogens
klagomål; hade något skett allmogen för när, så vore det emot hans vilja
och befallning; han hade många och vigtiga saker att tänka på, och det vore
honom för den skull omöjligt att fara till hvar man i riket och höra hvad
dem uppå gick; men så många som kommit till honom hade farit hem
hug-svalade; så skulle ock nu hafva skett, om man i rättan tid hade klagat. De
borde ej nu genom inbördes tvedrägt gifva sina hätska fiender , utom riket
tillfälle att arbeta på allas deras förderf.
Konung Gustaf ansåg sig emellertid ej kunna fullt lita på den
dagtingan som nu blifvit ingången och var förmodligen ej heller benägen att låta
upproret på det sättet sluta. Då han derjemte ifrån Danmark erhöll
underrättelser om att hans fiender i Tyskland stämplade för att begagna sig af
oron i Sverige, ansåg han bäst att låta sitt krigsfolk vara samladt öfver
vintern och förläde det under befäl af Lars Siggesson i ett läger vid
Linköping. Och som det fortfarande jäste ej blott i Småland och Östergötland,
utan ock i andra landsorter, der de nya förordningarna och påbuden börjat
tillämpas, lät konungen den 30 december 1542 öfver allt riket utgå ett
utförligt bref, livari han ger nya bevis på sin förmåga att på ett fyndigt och
slående sätt upptaga och bemöta böndernes klagomål och ställa sakerna i den
dager, hvari han ville att de skulle ses. Det vore ett allmänt tal, heter det,
att allmogen begärde det som »gammalt och fornt varit hade, menande
dermed förminskning i skatten, fodringen och andra utlagor», i hopp att
derige-nom komma till goda friheter och godt bestånd. Men huru det komme att
gå, när allmogen »sökte så sin frihet och fördel med gammalt och fornt»,
vore ej svårt att finna: först bekomme man litet hoffolk i riket, så att der
man nu, riket till stor styrka, hölle fyra eller sex tusen man krigsfolk, höll
man ett skifte här i riket icke mer än fyra eller sex hundra krigare, och
riksens fiender skulle derigenom en god tillgång till riket åter bekomma,
»såsom gammalt och fornt varit hade». Konungen hade, sedan han kom till
regementet, låtit sig till hjertat gå den stora skada och förderf, som riket i
mångfaldig måtto före hans tid öfvergått, besynnerligen med rof, mord och
brand; och hade det synts honom nyttigt och en god ny sedvänja vara, att
deremot något råd skulle finnas i så måtto, att riket måtte blifva förstärkt
med väldigt, godt, dugligt krigsfolk, med väldiga och sköna örlogsskepp,
desslikes dråpliga bössor och värjor, hästar och harnesk och andra
krigsförnö-denheter, hvilket icke gammal sedvänja varit hade, och hoppades han icke
hafva förtjenat otack för sådana nya sedvänjor. Till sådan dråplig hop
krigsfolk hörde stora utgifter, mycket större än de efter gammal sedvänja varit
hade, det man intet betänka ville, utan ropade alltid på gammal sedvänja.
Genom sådana nya sedvänjor vore riket näst Guds hjelp beskyddadt och
be-skärmadt och hade ingen skada lidit, ja icke mist en höna genom riksens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
