Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bildning af Sveriges inre förhållanden, innehållande en brytning med hvad
som var sed och lag i medeltidens Sverige, kunde de ej företaga sig: de måste
skatta sig lyckliga, om de kunde i ett eller annat fall genomföra en
forandring till det bättre utan att rubba det gamlas grundvalar. Konung
Gustafs ställning var en helt annan. Med konungavalet skulle det provisoriska
tillståndet upphöra, och regentens uppgift blef ej blott den att för ögonblicket
tillgodose landets behof, utan att arbeta för, att en stadgad samhällsordning
for framtiden upprättades och dermed första vilkoret for landets och folkets
sjelfständiga utveckling komme till stånd. Hans uppgift såsom konung blef
i första hand den att se till, att det för konungen blefve möjligt att göra
hvad en konung borde göra, att gent emot alla de enskilda intressen, som
under 1400-talet kämpat om Sveriges rike, framhålla statens och gifva dettas
målsman kraft och myndighet nog att göra det gällande. Svårigheterna voro
stora, ty sa länge hade de personliga och provinsiela intressena fritt tumlat
om i Sverige, att de nära nog lyckats qväfva föreställningen om att ett
allmänt intresse fans. Den ögonskenligaste var den, att få bugt med den
sjelf-ständighet, som allmogemenigheterna under de sista årtiondena vunnit, och
som var så stor, att den hotade att spränga de band som sammanhöllo riket.
Den hade uppkommit, denna sjelfständighetskänsla, under Sturarnes kamp for
rikets oberoende; allmogen hade varit det medel, hvarmed de lyckades afväija
utländskt våld och inhemskt stormansvälde. I förbund med hvarandra och
rikets höfvidsmän hade menigheterna värnat sin och dermed rikets frihet.
De hade derunder blifvit vana att besluta om »riksens vårdande ärenden»,
att rörande riksföreståndarnes åtgärder uttala sitt gillande eller misshag, och
de hade funnit, att deras ord egde mycket stor betydelse. Voro styrelsens
åtgärder dem till lags, ja väl, då lydde de sin höfvidsmans bud; var det något
som misshagade dem, kunde de hota att uppsäga den trohet de honom
svurit och äfven sätta hotelsen i verket. Uppror mot en misshaglig regering
var en så naturlig sak, att då ett landskaps inbyggare skref till ett annat
med förmaning att afstå från »företaget obestånd», så gälde förebråelsen mindre
upproret sjelft, än att det skett på egen hand, utan samråd med de andra
landskapens menigheter. Denna allmoge skulle konung Gustaf lära, att det
fans något öfver dess tycken som kräfde lydnad och vördnad, och det
fordrades dagligt arbete och tidtals hårda strider, innan denna lärdom var allmogen
bibragt. Men ej voro böndeme de enda — ehuru väl de mest hårdsagda — för
hvilka konung Gustaf i detta fall måste uppträda som läromästare: alla, så
höga som låga, måste i det fallet bli hans lärjungar och förnimma, att det
ej var enskild fördel, eget tycke, som skulle vara måttstocken för
uppfattningen af statens kraf, utan att det var det allmänna bästa hvartill tjenst af alla
kräfdes. Att i detta afseende bryta med sekelgammal häfd och att så väl hos
herrar och fogdar som hos köpstadsmän och bönder inplanta ett
uppfattningssätt, som var för dem alla helt och hållet främmande, och att i enlighet med
denna grundsats ombilda, förbättra, nyskapa på alla samhällslifvets områden,
detta kräfde ett dagligt, träget, oaflätligt arbete och var kanske den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
