Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svårighet konung Gustaf hade att öfvervinna. Att han besegrade den är
hvad som i egentligaste mening kan kallas lians kungsarbete för Sveriges rike.
Intet hade under medeltiden varit vanligare, än att herrar och fogdar
med åberopande af den trogna tjenst de gjort eller ville göra, af sitt behof
och fattigdom, för sin hustrus eller sina barns skull, med ett ord ur
synpunkten af hvad som kunde vara dem sjelfva godt och nyttigt, begärt och fatt
kronans land ocli län. Nu var det en annan grundsats som skulle
genomföras: »kronans land och läu äro dertill funderade, att kronan skall dermed
beskärmad och beskyddad blifva», det var konung Gustafs åsigt och derefter
handlade han. »Vi hafva fått din skrifvelse, Nils Boije, skrifver han den
19 juni 1540, uti hvilken du först betackar .oss för det land och län, som du
af oss i en lång tid haft hafver, och desslikes förmäler, att du dig med hästar
och harnesk upprättat hafver, begärande för den skull att vi vilja »anse» din
långa tjenst, som du oss bevist och gjort hafver. Så kunna vi icke fulleligen
besinna, i hurudan måtto du det menar, efter du samma län icke stort länge
haft hafver. Och förse vi oss, att du icke alldeles så oförståndig är, det du ju
vet, att vi äro våra och! kronans län mäktiga dem att förläna dig eller andra och
igentaga, när oss synes. Men det du berömmer dig af den långa tjenst, som
du oss bevist hafver etc., der kunna vi icke heller anuat svara till, utan
hafver du länge tjenat oss, så förhoppas oss, att du icke hafver gjort det
för-gäfvés, utan vi hafva ock lönat dig derför. Och kunna vi icke sanningen
dölja, att du och tilläfventyrs tiere andra af adeln vilja gerna hafva mycken
bjelp och undsättning; men det I skullen göra oss och kronan någon tillbörlig
tjenst derför eller låta eder bruka, der man eder hafva vill, dertill ären I
ganska tröga och ovilliga.» Ur denna ton talar han till alla sina
tjenste-män, så högre som lägre, och alla fingo dermed hålla till godo. Men det
var ej blott de, som stodo i hans och kronans tjenst, af hvilka han
fordrade, att de skulle låta sig bruka till det, som vore honom cch riket
nyttigt: på hvarje frälseman utan undantag stälde han den fordran, att
han ej blott med rusttjenst, utan på hvad sätt som helst skulle låta sig
använda, der rikets tjenst det kräfde, och lika väl som de kungliga
fog-darne och länsherrarne låta sig vara angeläget att bevaka kronans intresse.
Det var denna hans uppfattning af adelns’ skyldigheter, som grundade deu
åsigt han en gång uttalat om vilkoren för att blifva frälseman; då hans
son Erik 1559 hade hemstält, huru skulle förfaras med några bland den
småländska adeln, hvilka voro bondsöner, men genom giftermål förvärfvat
frälse-gods, svarade konungen, att »man skall pröfva hvars och ens mandom och
fräjd, efter som lagen utvisar, det är, hvar och en skall proberas, om han der
är duglig till, och när han så är proberad, så får mau se, livad han är värd
och förtjena kan; förty dygd, förnuft och mandom göra adel». Och
det var icke endast frälsemännens omedelbara tjenster för riket han kräfde;
han fordrade att de i allt sitt görande och låtande skulle hafva rikets och
det allmännas väl för Ögonen och derefter ställa sitt handlingssätt. Så
skrifver han 1555 till herr Johan Turesson och andra herrar, att han ej var be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
