Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dighet; då tillika- deras antal — genom indragningen af kyrkohemmanen och
sedan konungen under de sista åren af sin regeripg börjat genomföra planen
att i hvarje socken upprätta en afvelsgård, der under en fogdes uppsigt åkerbruk
och boskapsskötsel skulle för kronans räkning drifvas — allt mera ökades, då
de skatter för hvilka de skulle redovisa för det mesta utgingo in natura, och
då mellanmyndigheter nästan alldeles saknades,’ så är det klart, att uppsigten
offer alla dessa förvaltningsorgan skulle blifva ytterligt svår och äfven för
en man med konung Gustafs arbetsförmåga omöjlig att sköta. Det kunde
ej undgås, att allmogen skulle blifva utsatt för förtryck och trakasserier af
alla slag och ej heller att konungen, trots all vaksamhet, skulle blifva
bedragen och bestulen. Det visade sig att det ej gick an att sköta Sveriges
rike såsom ett stort hushåll, och det blef den följande tidens uppgift att med
bevarande af den princip, som konung Gustaf genomfört och tillämpat, bättra
de brister, som vidlådde formerna inom hans förvaltningssätt.
Om konung Gustaf med den nya princip, som han i rikets styrelse
genomförde, för alltid aflägsnade den sjelfständiga myndighet som medeltidens
länsherrar, de provinsiela magnaterne, utöfvat, så låg det i sakens natur, att
han skulle förfara på samma sätt med de kommunala myndigheterna: huru
han qväste den öfversvallande sjelfständighetskänsla, som genom händelserna
under 1400-talets sista och 1500-talets första årtionden framkallats, är förut
visadt; men det var ej nog dermed: han omintetgjorde formligen eller
faktiskt den myndighet, som de enligt gällande lag i vissa fall skulle utöfva.
SI tog han tillsättningen af häradshöfdings- och lagmanstjenster helt och
hållet i sin band. De lagförändringar eller stadgar som gjordes skedde
genom beslut på rådsmöten, större herredagar eller på sådana möten som vi
kalla riksdagar, och om dessa myndigheters beslut förelädes menighetema till
bekräftelse, så var detta endast en formsak: en vägran af godkännande skulle
af konungen betraktats som liktydig med uppror. Och hvad
beskattningsrätten angår, så utöfvades äfven denna i hufvudsak af rådet; underhandlingar
om de extra pålagorna egde väl nu som under Sturarne3 tid rum vid
marknaderna eller på häradstingen — om de i lagen stadgade bevillningsnämderna
hör man nu ännu mindre än under medeltiden något tal — men ett afslag,
å hvad konungen begärde till rikets behof, betraktades af honom som en
genstortighet den der kräfde straff och sålunda såsom något, som hos
laglydiga undersåtar ej borde komma i fråga. Han utöfvade visserligen icke
sin konungsliga myndighet så som en despot, den der står utanför sitt folk
och utan vidare utfärdar sina påbud till efterrättelse. Oupphörligt och under
de me3t olika former trädde han med sina undersåtar i beröring, han
öfver-lade med sitt råd, med frälset, med köpstadsmännen, uppträdde sjelf eller genom
ombud midt ibland menigheterna, mottog svar och gaf gensvar, upplyste,
undervisade, förmanade, gaf skäl för hvad han gjorde och vederläde, ofta med
märkvärdigt tålamod, hvad som deremot invändes; men de former han
använde, då han ville genomföra sin vilja, voro ej de som föreskrefvos i lagen,
utan de hvilka syntes honom mest praktiska, och mötte hvad han ville genom-
Svtrigct Historia. III 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
