Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fora motstånd, gaf han i sak ej efter en hårsmån: om ej fogligheten uträttade
något, om förmaningarna ej hjelpte, tillgrepos hotelser och tvångsmedel, och han
skydde icke att som uppstudsighet behandla och straffa, hvad som ur
undersåtarnes synpunkt ej kunde visa sig som annat än en på lag och rätt stödd yttring
af sjelfständighet. Alla förhållanden inom Sveriges rike framträdde för honom
ur synpunkten af konungens och kronans intresse; hvad som med detta
intresse stod i öfverensstämmelse eller kunde derför vara gagneligt, det lät han
bestå och använde det der det behöfdes; men hvad som med detta intresse
stod i strid, det måste med godo eller ondo vika.
Då målet för konulig Gustafs sträfvan för Sveriges framtid tydligen
var att gifva det en styrelsemakt, som var nog stark att kunna leda dess
utveckling, och då hela hans regeringssätt och de flesta af hans handlingar
antingen åsyftade eller i mer eller mindre mån medförde höjandet af
konungamaktens betydelse, så kan det ej annat än väcka förvåning, att han sjelf
vidtog en åtgärd, som mer än mycket annat måste bidraga och verkligen
bidrog att undergräfva den centrala maktens styrka. Olika försök hafm
blifvit gjorda att förklara orsaken, hvarför konungen åt sina yngre söner
utdelade de stora ärftliga län som kallades hertigdömen. Man har sökt
förklaringsgrunden i sjelfva hans omsorg för konungamakten: hans misstro
till Erik och hans farhåga för, att denne ej skulle vara rätte mannen att
vårda det arf han lemnade, skulle hafva förmått honom att gifva sina öfriga
söner nog stor makt att i farans stund kunna rädda det samma. Denna
förklaring förefaller dock mycket sökt och står föga i öfverensstämmelse med
det praktiska förstånd, som i alla förhållanden utmärkte konung Gustaf. Utan
tvifvel har man med mera skäl sökt orsaken i en missförstådd faderskärlek:
han ville söija för, att hans yngre söner ej mindre än den äldste finge ett
underhåll och en ställning, som anstode medlemmarne af den regerande
släg-ten, och att frukterna af de förtjenster, deras fader inlagt om Sveriges rike,,
äfven måtte komma dem till godo. Säkerligen stod den ifrågavarande
åtgärden äfven i samband med den urgamla åsigten, att alla en afliden
konungs söner kunde göra anspråk på hans värdighet och på andel i den
makt han utöfvat. Redan i rådets bref af 1526 om atten af konung Gustafs
söner skulle utses till hans efterträdare lofvas, att de öfriga skulle förses med
tillbörligt underhåll genom län, och i arfföreningen af 1544 lofvade samtliga
ständerna, att om konung Gustaf i sitt testamente ville gifva sina yngre söner
landsdelar inom riket, hvarmed de kunde sitt furstliga stånd uppehålla, så
skulle de ställa sig dessa bestämmelser till efterrättelse. Att samtiden uppfattade
maktens delning mellan konungens söner såsom en naturlig följd af arfrikets
införande, finner man ock af det sätt, hvarpå den danske historieskrifvaren Arild
Hvitfeld bedömde saken; sedan han omtalat beslutet på riksdagen i Vesterås,
tillägger han: »Men om sådant skall vara gagneligt, att ett rike skiftas uti
många parter under en konungs barn och under olika herskap, dét gifver
framtiden tillkänna.» Det dröjde ej heller länge efter arfföreningens utfärdande,
innan frågan kom under öfverläggning: på en herredag i Arboga i januari.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
