Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvifvel hyste mot de gamla ätternas män, behöfde ej verka länge for att i
konung Eriks sinne väcka ett misstroende, som i främsta rummet riktades
mot medlenunarne af den slägt, som fore vasaätten Varit bestämd att intaga
Sveriges tron.
Den första uppränningen till brytningen mellan konung Erik och
högadeln torde man hafva att söka vid den tid, dä striden mellan honom och
hertig Johan utkämpades. Yäl understöddes Erik häri af adelns främsta män,
men med kännedom om hans karakter behöfver det ej väcka förvåning, om
misstankar snart hos honom uppstodo, att denna hjelp — åtminstone så
vida den kom från Johans fräuder — ej var allvarligt menad, och att
missnöje med det sätt hvarpå hertigen blifvit behandlad i sjelfva verket var den
känsla som beherskade dem. Åtminstone finner man att det är från denna
tid, som hans förhållande till grefve
Svante Sture — hvars maka var
syster till hertig Johans moder — blir
sådant, att blott få uttalanden till
denne från konungen finnas, »som
ej innebära en förebråelse eller en
förolämpning»; och redan i början
af 15Ö3 ansåg sig hertig Johans raor-
II broder, Sten Eriksson (Lejonhufvud),
J hafva skäl att frukta den onåd, som
I lian sedermera, vid sin återkomst från
Danmark, på olika sätt fick röna.
Det sätt, hvarpå Erik sedan
uppträdde mot adeln, var ej heller
sådant, att det kunde ingifva honom
den föreställningen, att denna
samhällsklass skulle med synnerlig
välvilja omfatta hans person. Vi hafva
nämt att han lät den, till en böljan
såsom det tycktes till adelns förmån,
företagna undersökningen om rätten till en del af de under konung Gustafs
tid indragna kyrkliga godsen vändas mot adeln sjelf, och vi hafva äfven
påpekat, huru strängt hau tillämpade bestämmelserna om rusttjensten: det
stannade ej vid påbud om, att de noga skulle iakttagas, eller vid skarpa räfster, om
så verkligen skett, utan då försumlighet upptäcktes, dömdes en mängd herrar
sitt frälse förlustiga, och sådana män som Svante Sture, Per Brahe och Gustaf
Johansson (tre rosor) måste för att undgå straff hos konungen tigga nåd och
ödmjukt förbinda sig till bättring. Ej mindre var Eriks uppförande för öfrigt eguadt
att väcka missnöje: det ständiga gnatet, de utau hejd framkastade
förebråelserna och skymfliga beskyllningarna, de ofta utan giltiga skäl ålagda straffen
måste ovilkorligen vända de underordnades sinuen från konungen och utsläcka
hvaije gnista af kärlek och förtroende, på samma gåug som de ofta tvetydiga,
127. Nils Sture.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
