Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
tjenst skulle bli förminskad, som hvar utaf sitt jordagods, desslikes af
for-läningarna hålla borde». Detta löfte uppfyldes nu af konung Johan i en
utsträckning, hvarpå Erik säkerligen icke hade tänkt: det bestämdes att
livarje frälseman skulle i krigstid hålla till konungens tjenst »en varaktig
karl till häst» för hvaxje 400 marks årlig uppbörd af sina arfgods
(»skatte-och sätesgårdar alldeles oräknade») och vid tåg utom rikets gräns vara skyldig
att underhålla honom endast 14 dagar, sedan skulle han besoldas
af konungen; »i fredliga tider, heter det, må Sveriges adel vara
förskonad med hälften mindre rusttjenst». Alla dessa
bestämmelser utmärka, såsom synes, väsentliga lindringar i det sätt, hvarpå
rusttjenstbördan under Eriks tid varit reglerad, och det samma kan
sägas om det stadgandet, att värderingen af inkomsttitlarna skalle
blifva vid den ordning, som under samma tid varit rådande, då
naturligtvis sedan 1562 myntvärdet fallit och varuvärdet stigit.
Men till allt detta kom ännu ett medgifvande. I 1562 års
rust-tjenststadga hette det, att med den frälseman som ej utgjorde
rusttjenst skulle så förfaras, »som Sveriges lag förmäler om den som
icke kan frälset uppehålla», det vill säga, han skulle läggas under
skatt. Denna grundsats hade så väl Erik som Gustaf tillämpat,
ehuru redan de i vissa fall funnit sig föranlåtna att låta häfd pa
frälserätt gälla framför förmågan att geuom tjenst bevara den
samma. Nu stadgades uttryckligen, att om några adelsmän fannes,
som hade mindre uppbörd än 400 marks arfgodsränta och icke
kuiule derfor hålla en välrustad karl till häst, så skulle de dock
icke mista sköld och vapen, utan behålla dem så väl sedan som
förr; dock skulle de vara skyldiga att sälja sitt gods till sina
närmaste fränder, hvil ka skulle ega att göra tjensten derför. Härmed
var för första gängen formligen erkändt, att man kunde vara
adelsman utan att göra rusttjenst.
På samma gång som sålunda frälsemannens tjenstskyldigliet
minskades, ökades deras rättigheter på olika sätt. Så skulle rätten
till konungens andel i böter af frälsebönderne tillhöra ej blott
rådsherrar och friherrar, utan äfven grefvar och dessutom alla sora
155. Konung voro riddare. Rådsherrar och riddare fingo denna rätt för
liktid på sina arfgods, friherrarne fingo den för sig och sina
efterkommande på sina och sina hustrurs arfgods, grefvarne voro
lik-stälda med friherrarne, men egde dessutom att uppbära de kungliga sakörena
inom sina grefskap. De frälsemän, som icke hörde till någon af nu nämda
klasser, skulle ega att af sina landbönder uppbära de sakören,
»häradshöfdin-garae och domarne tillförne hafva varit vana för sakfall uppbära».
»Så vilja vi ock icke, heter det vidare, att härefter skola några andr»
blifva förordnade till hiiradshöfdingar och domare än de sora äro af
adelsstånd, hvar eljest så många kunna finnas bland adeln, som dertill tjenliga
och förfarna äro.» Dock förbehöll sig konungen att åt sina »dagliga bcf-
Johan 111 :s
spira.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
