Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våra och riksens förrädare straffade blifva». Påbudet måste efter ett par
månader följas af ett nytt, men tvångsåtgärderna uträttade intet, och en af
konung Johans sista åtgärder var att åter gifva löfte om bättre mynt.
De föreställningar, hvartill konungens förvända regeringsåtgärder tidt och
ofta gåfvo riksråden anledning, motsvarades å Johans sida af skarpa
anklagelser med anledning af det sätt hvarpå adeln missbrukade sina privilegier;
och det är obestridligt, att beskyllningarna ofta voro väl grundade, om det
ock är lika visst, att Johans med våldsamma och hänsynslösa vredesutbrott
omvexlande slapphet snarare förvärrade än aflägsnade det onda. Kusttjensteu
utgjordes trots konungens under 1570-talet ständigt upprepade klagomål med
yttersta försumlighet: såsom ett exempel må anföras, att det kunde sägas om
en af de förnämsta herrame, att han »ej till Livland afsändt en enda ryttare,
ehuru han under femton års tid uppbar besoldning för tolf och dessutom skulle
uppsätta folk för sina och sin hustrus arfgods». Ej tillfredsstälda med de friheter,
som 1569 års privilegier tillförsäkrade dem, togo sig många adelsmän utau
betänkande nya: för häradshöfdingarne innehöllo de fodringen, för presteme
tionden, för konungen den andel i extra ordinarie gärder, som enligt
privilegierna borde tillkomma kronan. De, som icke hade rätt till de kungliga
sakörena, sökte taga sig den, de som hade den begagnade den så, att de
emot privilegierna benådade de gröfsta brottslingar för att komma åt böterna.
Det värsta missbruket synes dock hafva bedrifvits dermed, att frälsemännen
af böndeme tilltvungo sig fri skjuts och fritt underhåll på sina resor, en
osed, hvarmed allmogen i yttersta grad plågades och som tycktes alldeles
omöjlig att utrota, oaktadt konungen i sin vrede .tillgrep sådana åtgärder, att
han för dylika förbrytelser stadgade lifsstraff. Då adelsmännen kunde tillåta
sig sådant mot skattebonderne, kan man förstå, huru deras landböuder skulle
behandlas; man har deraf en och annan skildring som verkligen är
upprörande, och man kan deraf i någon mån sluta sig till det,v som ej kommit
till efterveridens kännedom.
Till alla de missförhållanden, som måste förorsakas af vttre och inre
strider och af en hufvudlös och mot en sjelfsvåldig adel vanmäktig regering,
sällade sig olyckor som ingen styrelse kunde hjelpa: pesten hemsökte landet
flere gånger, senast åren 1588—1590, och då dertill kom hungersnöd — alla
åren 1587—1589 var skörden svag eller inträffade rent af missväxt — så kan
man ej undra på, att allmogen, såsom rådet yttrade 1589, icke förmådde
utgöra sina årliga utskylder, utan blef skyldig det ena året efter det andra, och
att, om konungen nödgades begära någon hjelpskatt, tålamod måste hafvas
dermed stundom ett helt år, »förrän de fattiga undersåtarne hade råd till
att komma ifrån sig». Man kan ock förstå, att sanning kunde ligga i rådets
samtidigt fälda yttrande, att menige man vore så tryckt »af ariuod och
fattigdom, att der, som förr varit åker och äng, der växte nu stora skogar, och der,
som i många år varit rika och välbehållna bönder, lupo de nu omkring landet
med käppen och säcken».
Sådant var Sveriges inre tillstånd, innan ännu tretio år efter konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
