Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Polen, och det än fast större, att han från sitt fädernesland skulle der qvar
blifva. Ty kunna de som till sådant hafva rådt det icke väl försvara.» —
»Hvad de. dermed menat, säger han på ett annat ställe, att den, som näste
arfvingen var till Sveriges krona, vardt så af landet skyndad, derom må alla
trogna svenskar döma.»
Huru vida dessa beskyllningar voro grundade eller icke, kan numera
ej afgöras. De anklagade förnekade bestämdt deras sanning, och bevisas
kunde de icke; men det har med rätta blifvit anmärkt, att af bristen på
bevis om riksrådens brottslighet icke deras oskuld kan slutas. Att möjligen
något yttrande om, att ett valrike vore så godt som ett arfrike, kunnat blifva
faldt, ville herrame ej förneka. Man kan ej heller mycket förvåna sig, om.
deras tro på arfrikets förträfflighet ej var synnerligen stark: de hade ej annan
erfarenhet derom än den, de vunnit
geuom sådana regenter som Erik
XIV och Johan III. Men några
bevis för påståendet, att de hyst
planer att omstörta det, finnas som sagdt
icke.
Att konung Johan sjelf var
öf-vertygad om sanningen af de
anklagelser han framstälde, torde man väl
få anse obestridligt. Hans hämd
drabbade dock ej alla de motspänstiga
med-lemmarne af rådet, utan endast dem,
som tagit den mest framstående delen
i den föregående tidens händelser: i
främsta rummet Erik Sparre, vidare
Hogenskild och Ture Bjelke,
Gustaf och Sten Baner samt Klas
Åkesson (Tott). Dessa herrar
beröf-vades sina förläningar och förmodligen
på samma gång sina platser i rådet
samt anklagades inför en till Stockholm sammankallad riksdag, der
de-dock ej sjelfva voro närvarande. Anklagelsen gälde stämplingar för att »skynda
Sigismund af riket och bort i främmande land», att Erik Sparre mot
konungens förbud bortgifvit Livland till Polen och att herrame sträfvat att
anstifta oenighet mellan konungen och hans broder. Ständerna, som synas hafva
varit kallade till midten af februari 1590, ehuru det dröjde mer än två veckor r
innan alla de kallade infunnit sig, afgåfvo en förklaring, att om de anklagade
rådsherrarne »sig med goda skäl icke försvara kunde eller ville, då
hade-k. maj:t väl god fog och rätt till den onåd, h. k. maj:t mot dem fattat».
Annat kunde ständernas utlåtande svårligen blifva, då inga bevis för
anklagelserna kunde framläggas och de anklagade ej fiugo uppträda till sitt
försvar. Kanske det också mindre var konung Johans meniDg att erhålla en-
188. Ture lljelke
(1547—1600).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
