Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ban kunde låta sig nöja in ed, och att de, som till befallningsmän i
landsorterna voro förordnade, ej visade honom lydnad och trohet. Rådet anhöll
emellertid, att han under afvaktan på konungens svar rörande
regeringsordningen skulle stå qvar, och uttalade sin förhoppning, att han fortfarande såsom
hittills skulle af alla eller de flesta bland rikets ständer fortfarande röna
lydnad och tillmötesgående; för sin egen del lofvade det honom nu såsom förut
hjelp och stöd i regeringen och föreslog, att till vinnande af större lättnad
och reda vid ärendenas afgörande rådet skulle regelbundet samlas två eller
tre gånger om året, sex veckors tid hvaije gång. Härmed synes hertigen
hafva för tillfället låtit sig nöja.
Bland de framställningar, som rådet hösten 1594 gjorde till konungen,
var äfven den, att han skulle enligt sitt löfte förse Upsala högskola med
underhåll. Då svaret härpå lika som på allt annat dröjde, upptogs frågan i
februari 1595 af ett kyrkomöte, som erkebiskop Abraham sammankallat i
Upsala. Kallelsen hade utfärdats utan hertigens vetskap,’ och denne uttalade
deröfver sitt missnöje. Detta hindrade honom emellertid ej att på ett
tillmötesgående sätt besvara mötets framställning i fråga om högskolans
återupprättande, och den 15 mars 1595 utfärdade han jemte rådet dess nya privilegier och
anvisade samma dag medel till underhåll åt åtta professorer och en del
studenter. Härmed var grundstenen till Upsala högskola för andra gången
lagd. Det är anmärkningsvärdt, att denna händelse var ett af tecknen till,
att fäderneslandet redde sig till kamp mot den kyrkas målsmän, i hvars hägn
högskolan först hade uppspirat och hvars fall hade tyckts komma att
med-lora hennes fullständiga tillintetgörelse.
Afven genom en annan handling inlade hertigens och rådets regering
förtjenst om fosterlandet: afslutandet af fred med Ryssland. De
underhandlingar som öppnats hösten 1592 hade kort efter konung Johans död, i
januari 1593, ledt till ett tviirigt stillestånd. Under Sigismunds vistelse i
Sverige afhandlades frågan om fredsunderhandlingarna, men det var först efter
hans afresa, på hösten 1594, som sändebud ifrån Sverige affärdades och
fredskongressen i Teusin (vid Narvaån) tog sin början. Underhandlingarna blefvo
långvariga och afbrötos flere gånger, men slutligen blef dock fredsfördraget
afslutet den 18 maj 1595. Enligt dess innehåll erkände Ryssland Sveriges
besittningsrätt till Estland och Nar va, men skulle återfå Keksholm och
dess län, sedan gränsen mellan båda rikena blifvit utstakad. Rörande denna
gränsreglering bestämdes, att råmärkena skulle sättas, »såsom det af ålder varit
hade», och då detta stadgande året derpå verkstäldes, voro härmed de
gränstvister afslutade, som envist pågått allt sedan 1400-talets slut.
Ungefar en månad sedan underrättelsen om teusintraktatens afslutande
kommit till Sverige, anlände ändtligen svar ifrån Sigismund på hertigens och
rådets begäran om ny regeringsfullmakt. Det var, såsom man kunde vänta,
nekande. Hertigen yrkade nu (midten af juli), att rådet skulle »bebrefva
honom en ytterligare fullmakt». Då det vägrade, fordrade han att en
allmän riksdag skulle sammankallas för att ordna de invecklade förhållan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
