Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stränghet, h varmed upproret i landskapets södra del bestraffades, väckte
emellertid hos dem både fruktan och deltagande,, och på uppmaning af en man,
som hertig Karl ditsändt som fogde, Israel Larsson, beslöto de att med
väpnad hand skydda sitt land mot möjliga anfall från krigsfolkets sida. Då nu
Flemings fogde, Abraham Melkiorsson, infann sig för att stilla oron, blef
han öfverfallen och tillfångatagen, hvarpå Israel Larsson uppbådade hela
landskapets bönder och slog läger vid Storkyro i södra Österbotten. Då
bön-derne här fingo underrättelse, att Fleming inryckt i landskapet och stod vid
Ilmola, skyndade de honom till möte för att öfverrumpla hans folk, men
leclo den 24 februari 1597 ett förfärligt nederlag, som med ens krossade hela
resningen: fem hundra bönder togos till fångar, och vida större var säkerligen
deras antal, som lågo döda på slagfältet eller under flykten omkommo i
skogarna. Inalles skall detta krig, som å ömse sidor fördes med ohygglig
vildhet, hafva kostat omkring 3000 bönder lifvet.
I de bannbref, Fleming efter upprorets undertryckande utfärdade till
de socknar h vari från det utgått, framstäldes hertig Karl såsom dess egentlige
upphofsman. Det var också med tanken på honom, som han under de
närmast följande veckorna med ifver fortsatte sina krigsrustningar, vare sig att
dessa afsågo ett infall i Sverige eller blott försvar mot Karls befarade
angrepp. Innan han hunnit ådagalägga, hvilka hans afsigter egentligen voro,
öfverraskades han emellertid af döden natten mellan den 12 och 13 april 1597.
Till Flemings efterträdare utnämde konungen under sommarn Arvid
Eriksson Stålarm, en man, som gjort sig fördelaktigt känd under ryska
kriget och var af ett hofsammare lynne än herr Klas. Han vidtog genast
åtgärder för att enligt konungens uppdrag till ryssarne återställa Keksholm
och sålunda undanrödja den anledning till nytt utbrott af kriget, som
dröjsmålet härmed hotat att gifva. Då han emellertid för öfrigt intog samma
hållning till svenska regeringen som företrädaren och särskildt gaf ett
afslående svar på Karls fordran, att finska adeln och krigsfolket skulle infinna
sig i Stockholm för att stå till svars för, hvad de på Flemings befallning hade
bedrifvit, fann denne ej i ombytet af ståthållare något skäl att afstå från sin
föresats att med väpnad hand göra slut på den sjelfständiga ställning,
Finland gent emot honom intagit.
Det var bland annat för att erhålla ständernas yttrande rörande tåget
till Finland, som hertigen kallade biskoparne jemte ombud för adeln,
prester-skapet och städerna till ett möte i Stockholm den 25 juli. Under andra
förhållanden hade endast en rådssaramankomst varit behöflig, men dä nu rådet
i verkligheten var upplöst — en del af dess medlemmar hade leninat riket och
be-gifvit sig till Polen, af de öfriga hade de fleste begärt att få sitta i stillhet på sina
gårdar och ej befatta sig med rikets angelägenheter — måste Karl, som kände
sig behöfva ett stöd, anlita de andra »förnämsta ständernas» råd. Hertigens
förslag mötte starkt motstånd bland adeln, i synnerhet bland ombuden för
götalandskapen, och dessa förenade sig ej heller om beslutet, men de öfriga ständerna
förbundo sig att, då detta ej innehöll något nytt, utan endast rörde verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
