Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Karl mottog underrättelsen om Estlands underkastelse, var han som.
bäst syselsatt med rustningar för ett tåg till detta land i afsigt att göra slut
på »den oreda, som ännu i den provinsen kunde stå tillbaka». I Karl
Henrikssons meddelanden synes han ej funnit något skäl att afstå från sin
föresats, utan fortsatte rustningarna och uppdrog i slutet af juni åt sin naturlige
son Karl Karlsson Gyllenhjelm att såsom »generalöfverste» för allt
krigsfolket i Livland gå öfver dit med eu del af de samlade trupperna.
Vid ett möte med »goda herrar och män af adeln och andra», som i juli 1600
bolls i Stockholm, tillkännagaf han, att han »med en hel hop af riksens
krigsfolk aktade sig utöfver till Livland, icke i den akt att något fiendtligt
företaga antingen emot de poler eller eljest, utan pä det den handel om
stadfæstelse på fridsbrefvet med ryssen måtte dess bättre fullbordad blifva och
Sveriges befästningar der i landsänden försvarade, om de poler något
fiendtligt deremot eller ock eljest sig våldsamligen in på hans furstliga nåde och
Sveriges krona nödga och tränga ville». Sedan han mottagit de församlades
löfte om trohet och lydnad under hans frånvaro, gick han med sin familj och
med en krigsstyrka, som jemte de redan till Estland öfverförda trupperna,
torde hafva uppgått till omkring 9 000 man, om bord och anlände den 0
augusti till Reval.
Omedelbart efter hertigens ankomst aflätos skrifvelser till inbyggarne i
Livland med förfrågningar, huru vida man kunde påräkna fred och
grannsämja, men dessa blefvo lika som de, som ifrån Linköping afsändts till de
polska ständerna, obesvarade. Genom Karl Henriksson och Karl Karlsson
vände sig hertigen då till Sigismunds öfverbefalhafvare i Livland, Georg
Farensbach, men erhöll ett tvetydigt svar, och då dertill kom, att hans
trupper, hvilkas antal efter hans ankomst till Estland nära fördubblats, svårligen
kunde underhållas i detta utblottade land, besiöt han att förekomma sin fiende
och utan dröjsmål inrycka i Livland. Medan en mindre afdelning under
Peder Stolpes anförande vände sig mot landets östra del, gick hertigen sjelf med
hufvudhären i början af september mot Pernau, som inom en månad var i
hans händer. Derpå följde intagandet af Fellin, Karkus med fiere platser, och i
julveckan eröfrades efter få dagars belägring äfven Dorpat. Fälttåget fortsattes
det följande året, och i mars 1601 var hela Livland med undantag af
Kokenhusens slott och Riga i svenskarnes våld, hvarpå ombud för adeln och städerna
vid en landtdag i Reval i slutet af maj beslöto landets förening med Sverige.
Men nu böljade bladet vända sig. Orsaken till Karls snabba
framgångar hade hufvudsakligen legat i otillräckligheten af de stridskrafter Sigismund
kunde uppställa. Polska ständerna hade nämligen med afslag mött den
anhållan om understöd, som han vid riksdagen i Yarsjav i början af år 1600
hade framstält. Livlands förlust bragte dem dock på andra tankar, och på
våren 1601 såg sig Sigismund i stånd att skicka en ganska betydlig
trupp-dyrka i falt. Under befäl af Kristofer Radzivil började en del deraf i maj
belägra staden Kokenhusen, slog den 17 juni Karl Karlsson, som anryckte
till dess undsättning, och tvang derpå besättningen att gifva sig. Polackarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
