Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under den följande tiden så ohejdadt, att det i Linköpings riksdagsbeslut (1600)
kunde yttras, att rättarting ej i mannaminne blifvit hållna. Nya former för
den kungliga domsrättens utöfning voro derfor nödvändiga. Försök att skapa
sådana hade också, såsom förut är nämdt, gjorts af Gustaf 1 och Erik XIV,
men utan att för framtiden blifva af någon betydelse. För att under sådana
förhållanden mål åtminstone ej onödigtvis skulle dragas under konungens
pröfning, hade Karl, sedan han med rådet tagit styrelsen om hand, i mars
1593 utfärdat ett patent, hvari det 100-åriga stadgandet förnyades, att ingen
finge vädja till regeringen, innan hans sak varit före först vid härads-, sedan
vid lagmansrätt. Påbudet måste emellertid gång på gång inskärpas, ty
allmogen vidhöll envist den gamla vauan att omedelbart vända sig till
konungen, och dessutom rådde vid underdomstolarna så många missbruk, att man
ej kunde med förtroende der söka rättvisa. Vid riksdagen i Upsala 1598
rådplägades särskildt af denna anledning om sättet för högsta domarmaktens
ordnande, och af hertigen uppgjordes en »stadga om rättegångar» hvari
bestämdes, att rikets råd samt alla lagmän, häradshöfdingar, fogdar och andra
goda män öfver hela riket skulle årligen infinna sig vid distingen i Upsala
och der ransaka och med konungsdom afgöra alla från härads- och
lagmans-rätterna till konungen hänskjutna mål. Denna bestämmelse synes dock ej
blifvit satt i verket, och frågan förevar å nyo vid riksdagen i Linköping 1600.
Här bestämdes att rättarting skulle hållas vid distingen i Upsala och om
sommarn vid S:t Peders tid i Linköping, antingen båda på ett år eller
ett-ilera hvarje år, och skulle alla lagmän och häradshöfdingar som dit blefve
kallade infinna sig för att sitta i nämden. Ej heller härmed var dock frågan
löst, och Karl behöfde nu 1602 åter förelägga den för stäuderna. Oaktadt
dessa endast tyckas hafva hyst ringa böjelse för hvad i Linköping blifvit
be-stämdt, intogs dock i riksdagsbeslutet en bekräftelse deraf, och Karl sökte
följande år tillämpa det samma. Försöket måtte ej hafva utfallit väl, ty det
blef icke förnyadt, och kort derefter, 1604, föreslog han rådet ett annat sätt
för det länge eftersträfvade målets vinnande: konungens dömande myndighet
skulle utöfvas af en »hofrätt», hvari riksdrotsen, rikskansleren eller en annan
af rikets råd skulle vara ordförande och hvars medlemmar skulle utgöras af
12 eller åtminstone 7 män, helst lagmän och häradshöfdingar, för tillfället
utsedda af ordföranden bland dem, som bodde närmast den ort, der
konungen hade sitt hofläger. Förslaget blef icke af rådet godkändt, men är lika
som många andra af Karls åtgärder märkligt som en förberedelse till det,
som under hans store son och efterträdare kom till stånd.
Karls och ständernas gemensamma arbete för den lagliga ordningens
återupprättande fortsattes vid riksdagen i Norrköping 1604, hvars
sammankallande dock närmast föranleddes af stämplingar från Sigismunds och
hans anhängares sida. I stället för svar på de framställningar, som han i
följd af de senaste riksdagarnas upprepade beslut fått emottaga,. lät nämligen
Sigismund i riket sprida öppna bref, uppfylda med de gröfsta beskyllningar
mot hertigen, och då tillika papister drogo omkring landet, inbillande bön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
