Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för riksdags sammanträde berodde på konungen, och denne låt sig åter i detta
fall bestämmas af tidsförhållandena. Bland folket hade man ännu sa föga
lärt sig uppskatta riksdagarnas betydelse, att de långt ifrån att anses
önskvärda betraktades som en tryckande börda. Formerna för öfverläggningarna
och beslutens fattande lågo ännu i sin linda, men de täta riksdagarna under
tidhvarfvets sista tjugu år måste naturligtvis kraftigt bidraga till deras
utveckling.
Af öfriga representationsformer under denna den svenska riksdagens
bild-ningstid qvarstodo de gamla herredagarna under hela 1500-talet, men
tör-svunno med dess sista år. I deras ställe trädde på visst sätt ett nytt slags
representativa församlingar, utskottsmötena, hvilka bestodo af ett mindre
antal ombud för de tre högre stånden. Inom laudskapen fans ett sarskildt
slags representation i landskapsmötena, en qvarlefva af de gamla
landstingen, hvilka man finner vid 1500-talets början hafva antagit representativ
form med spår till ståndsindelning, som under tidhvarfvets senare del
tydligare träda i dagen.
Af de olika stånden var adeln efter hierarkiens fall i ännu högre grad
än förut det förnämsta. Försvagad genom Kristiern II:s våldsåtgärder och
hotad till hela sin ställning genom den makt, allmogemenigheterna under
medeltidens sista århundrade vunnit, slöt den sig till den nya konungamakten
och vann snart i dess hägn ny styrka. Dess karakter af jordegande stånd
stärktes genom reduktionen af de kyrkliga godsen, så ock genom de ärftliga
förläningarnas införande, stridigheterna mellan Gustaf l:s söner bidrogo att
öka dess privilegier, och i följd af den stränghet, hvarmed konungame sökte
tillämpa grundsatsen om frälsemannens skyldighet att tjena konungen och
riket, började adeln antaga den karakter af embetsmannastånd, som under
nästa tidhvarf så mäktigt skulle bidraga att höja dess betydelse.
Rusttjensten var ännu det enda lagliga vilkoret för frälsemannaratten, meu
i verkligheten voro redan under tidskiftets förra hälft det kungliga
frälse-brefvet och den adliga börden med den samma likstälda, och sedan Johan Illa
adelsprivilegier formligen förklarat, att en person kunde vara frälseman utan
att göra rusttjenst, var det klart, att lagens stadganden om sättet för
fralse-rättens erhållande ej längre skulle kunna uppehållas. Karl IX:s försök att
npp-lifva de gamla förhållandena misslyckades också, och vid början af följande
tidskifte stadgades uttryckligen, att det var endast genom kunglig utnämning,
som en person kunde blifva adelsman, och att böter, ej frälserattens förlust,
voro straffet för försumlighet i rusttjenst ens utgörande. En följd af denna
förändring i vilkoren för frälsemannaskapet var den, att gränsen mellan adeln
och de öfriga samhällsklasserna blef mera bestämd, än den förut varit Men
iifven inom adelns egen krets uppdrogos under detta tidskifte skarpare
råmärken mellan de förnämare och de ringare än de, som rådde under fräfeeta
äldre tider, och man märker också nu de första begynnande spåren till den
spänning emellan olika klasser inom adeln, som vid slutet af följande tidhvarf
kraftigt skulle bidraga till dess fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
