Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan dock märkas: då Gustaf J 1557 blott underhållit något öfver 15,000 man,
uppgaf Karl IX 1610 summan af sitt krigsfolk till 40,000.
Det stora flertalet af härens manskap bestod af inländskt folk, ehuru
antalet värfvade utländingar, tyskar, skottar, engelsmän och fransmän, vissa
tider var rätt betydligt. Af det inhemska rytteriet utgjordes större delen
genom frivillig rusttjenst mot en viss tilldelning eller så stor afräkning i
skatten, som en ryttare plägade få i årslön. De landsfanor, som på detta
sätt bildades, få ej förvexlas med de så kallade besoldningsryttarne, hvilka
åtminstone till en del uttogos bland knektarne och af kronan fingo både
årslön och borgläger. Lägger man härtill hertigarnes och frälsets rusttjenst,
så erhåller man summan af det ständigt underhållna inländska rytteriet. 1
nödens stund kunde dock denna styrka betydligt ökas: fogdar, länsmän,
pre-ster och andra måste då bidraga till dess förstärkning. — Fotfolkets
huf-vudstyrka låg i de landsfänikor, hvilka hvarje landskap utgjorde i
förhållande till sin folkmängd. De uppsattes genom utskrifning, vid hvars
verkställande man förfor på olika rätt: stundom gick man efter gårdstalet,
stundom efter mantalet; vanligen togos torpare, drängar och tjenstlösa personer
framför bönder, så vida ej flere funnos på hemmanet. Detta rekryteringssätt
var, framför allt genom de missbruk som dermed voro förenade, i hög grad
betungande för allmogen, och Karl förordnade derför 1602, att bönderne
sjelfva skulle utse den krigstjenstskyldige, men han måste snart återgå till
det gamla sättet. Den utskrifne erhöll en årlig lön, vare sig nu denna utgick i
penningar, i tilldelning af smärre hemman eller i befrielse från utskylder.
I likhet med en del af rytteriet erhöll en mindre del af fotfolket,
drabant-fänikan och gårdsknektarne, både årslön och underhåll. — 1 krigstider
ökades landets försvarsstyrka genom de större eller mindre skaror af allmoge
som uppbådades.
Krigsmaktens organisation var ännu ganska ofullkomlig. Erik XIV
delade fotfolket i 3 landtregeinenten och 1 skeppsregemente, hvartdera bestående
af 12 fanikor, samt rytteriet i 2 regementen, hvartdera af 8 fanor; men denna
anordning upphörde med hans regering. Under Karl IX upptogs visserligen
tanken på en regementsindelning å nyo, men blef då ej fullt genomförd.
Den största enheten inom hären utgjordes derför under denna period
egentligen af fänikan för fotfolket och fanan för rytteriet. Den förra to^e
under Erik XIV kunna uppskattas till omkring 500 man, den senare till
omkring 300. De minskades sedermera betydligt, fänikan under Karl IX till
200 och fanan till 120 man.
Enligt flere befallningar af Erik XIV skulle något mindre an kalfva
fanikan bära harnesk och vara väpnad med spetsar och hillebarder, under
det den andra lättare beväpnade hälften skulle föra skjutgevär. Brist på
rustningar hindrade dock verkställigheten af dessa påbud. Än mera undanträngdes
under de ryska och polska krigen piken af musköten — ett förhållande, som
i följd af skjutvapneus då varande ofullkomlighet mer än en gång blottstälde
det svenska fotfolket för blodiga nederlag i* striden mot det utmärkta polska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
