Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade under tiden åtskilligt inträffat. Th. Frölander berättar epi»
soden på följande sätt:1
Brukspatron Cornelius, som närmast ledt bruksdriften, hade undanbedt sig
återval på grund af bristande tid, och såväl de återstående administratörerna som
majoriteten af fordringsägarna, efter fordringsbclopp räknadt, voro ense om, att
i hans ställe borde inväljas majoren C. Lilliehöök, som var väl förtrogen med
Hoforsvcrkens skötsel. Riksbanken hade ej varit representerad vid det första
sammanträdet, men nu uppträdde en fullmäktig, som visserligen sade sig icke
representera Riksbanken men å andra sidan hade i uppdrag meddela, att herrar
fullmäktige för beviljande af ytterligare betalningsanstånd fordrade herr P. A.
Cassels inväljande i administrationen. När valet skulle företagas, begärde några
af de närvarande, att rostningen skulle äga rum per capita. Några lagstadgade
former för administration funnos icke, såsom förut nämnts, och Wallenberg, som
var ordförande vid mötet, framhöll förgäfves, att vid konkursförvaltning om»
röstning skall ske efter fordringsbelopp, samt att borgenärerna vid tidigare för»
rättadt val af revisorer för administationen själfva tillämpat denna omröstnings*
grund. Herr Wallenberg nedlade då ordförandeklubban, hvilken öfvertogs af
bankdirektören C. Eberstein, och under dennes presidium omvaldes de öfriga
administratörerna, men efter herr Cornelius invaldes herr Cassel i stället för den
föreslagne major Lilliehöök. Den för en förvaltning medelst administration
oundgängligt nödvändiga enigheten mellan fordringsägarna var nu brusten. Egen*
domligt föreföll det, att Riksbanken så bestämdt fordrade att få tillsätta en ad*
ministrator, då denna anstalt icke hade något egentligt intresse af administrationen,
alldenstund dess fordringar voro täckta af oomtvistliga hypotek — hvilket bäst
styrkes däraf, att vid den sedermera företagna försäljningen å auktion af dessa
hypotek en del af dem förslog till skuldens fulla gäldande och den öfriga delen
måste återställas till konkursförvaltningen.
Ställningen hade genom utgången af valen vid detta fordrings»
ägarnas möte blifvit ohållbar. Stockholms Enskilda Bank, som var
största fordringsägaren, hade icke fått in de representanter i för»
vältningen, som den fordrade. Bankens styrelse sammanträdde den
10 nov. och beslöt att på grund af hvad som förefallit söka bo»
lagen i konkurs. Det lider nog intet tvifvel att bakom intrigspelet
vid valet af administratörer stod Riksbankens ledare, vice häradshöf»
ding Dufwa, som då liksom vid många andra tillfällen lät sig behärskas
af sin personliga animositet mot A. O. Wallenberg och kanske icke
utan tillfredsställelse såg, att bolagen skulle drifvas i konkurs, då
han därigenom kunde hoppas på att få till stånd en opinionsstorm
mot A. O. Wallenberg och hans bank.
Vare därmed huru som helst, säkert är, att det beställsamma ryktet
länge sysselsatte sig med denna affär och att man inom vida kretsar
af samhället var mycket benägen att påbörda A. O. Wallenberg
1 Stockholms Enskilda Bank 1856—1906, sid. 58 och följ.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
