Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallenbergs sista uttalande i bankfrågan» och daterad den 8 jan.
1886, alltså få dagar före hans död. Broschyren har tillkommit så«
som ett diktat af honom själf och är till hufvudinnehållet öfver»
ensstämmande med ett föredrag, som han hållit å Nationalekonom
miska föreningens sammanträde den 17 december 1885.
Men om man kan förstå och uppskatta A. O. Wallenbergs kritik
af bankkommitténs förslag till afveckling af de enskilda bankerna,
så är det däremot mindre lätt att fatta hans motvilja mot bank»
kommitténs riksbanksförslag.
I det utlåtande som Stockholms Enskilda Banks direktion afgifvit
öfver kommitténs betänkande anföres i denna punkt:
Sveriges Riksbank är en statens tillhörighet och har af ålder varit styrd af den
ena statsmaktens delegerade. Bankkommittén föreslår härutinnan några otillräck»
liga och mindre ändamålsenliga modifikationer, såsom inrymmandet af enskilda
aktieegare och medgifvandet af rätt för Konungen att tillsätta en bland sju styrelse»
ledamöter. Direktionen håller fore, att antingen bör Riksbanken förblifva en
statsbank, men då ställas under en styrelse, till lika del utsedd af hvardera stats»
makten, eller bör Riksbanken ersättas med en så stark aktiebank, att åt den kan
anförtros att vara kassaförvaltare åt staten och allmänna verk.
Det finnes ingenting som tyder på, att A. O. Wallenberg
velat göra sig till någon särskildt ifrig förespråkare för den tanken
att göra Riksbanken till en stor aktiebank. Man får snarare det
intrycket, att hans eget förslag från 1879 med båda statsmakternas
garantier för förvaltningen är det, som han helst ville ha, ehuru
han numera modifierat sin ursprungliga plan så, att inflytandet
borde vara lika fördeladt mellan Konung och Riksdag. Anledningen
till, att han visar sig så motsträfvig mot idén att inrymma enskilda del»
ägare till en tredjedel af kapitalet, förefaller mig oklar. Näppeligen
kan det nämligen bestridas, att ett sådant medgifvande till förmån
för den ekonomiska sakkunskapen skulle ha utgjort en mycket värde»
full garanti för Riksbankens affärsmässiga skötsel.
Men det rätta förhållandet är nog, att hela riksbanksfrågan före»
föll A. O. Wallenberg motbjudande. Han ville framförallt rädda de
enskilda bankernas existens; det var den banktyp, som han själf
utbildat, som han sett uträtta så mycket gagneligt för landet, och
hvilken jämväl, såsom det egna barnet, låg honom närmast om hjärtat.
Dessutom får man komma ihåg, att Riksbanken då icke var Riks»
banken nu för tiden. Han såg Riksbanken ur synpunkten af de
kitsligheter och trakasserier, för hvilka hans bank så ofta varit
utsatt, framförallt under den svåra krisen 1878—79. Han miss»
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
