Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rike icke förr än år 1789, genom lagen af den 5 oktober samma
år, aftal om ränta för försträckt kapital erkändes inom en viss gräns
vara fullt bindande, under det att i Tyskland efter de nya åsikter,
Westfaliska freden införde, ränta på försträckning genom riksafske»
det 1654 förklarades vara tillåten intill 5 procent.
Regleringen af ränteförhållandena visade sig emellertid alltid öfver»
stiga lagstiftares förmåga, något som ju ock var helt naturligt
när det gällde ett område, som var underkastadt oupphörliga väx»
lingar, och ockerlagarna tjänade knappast till annat än att skapa
ocker under ständigt skiftande former.
En af de första förkämparna för räntans frihet var, märkligt nog,
det fysiokratiska systemets store främjare Turgot, Ludvig XVI:s
finansminister, som redan 1769, då ränta ännu ej i lag var tillåten
i Frankrike, utvecklade icke endast grunderna för penningräntas
tillåtlighet utan också den satsen, att bestämmandet af dess belopp
borde uteslutande få ankomma på kontrahenternas fria aftal.
Ett kraftigt slag för räntans frihet slogs af den engelske national»
ekonomen Jeremy Bentham i hans 1787 utgifna arbete Defence
of usury. Men märkligt nog var däremot Adam Smith, som ju
eljest var grundläggare för det nationalekonomiska system, som
hyllade den fria konkurrensen såsom en af sina hufvudprinciper,
afgjordt emot ett frigifvande af räntan. Det rådde således i detta
fall en brokig mångfald af meningar.
Men det blef i alla fall England, som skulle ge föredömet för
räntans frigifvande i nyare tid.
Sedan England emanciperat sig från den påfliga stolen och dess
dogmer, blef ränteaftalet under Henrik VII:s tid genom lag berätti»
gadt; räntefoten bestämdes först till högst 40 procent, nedsattes
därpå stegvis och fastställdes slutligen till 5 procent af drottning
Anna (d. 1714), som tillika utfärdade en sträng lag mot ocker, till»
lämplig äfven på växel» och handelsskulder. Ännu år 1818 för»
kastade parlamentet en då föreslagen revision af ockerlagarna, och
först år 1833 upptogs frågan därom till ny granskning.
1839 blef räntan fri för olika slag af skuldförbindelser med intill 12
månaders förfallotid med några få undantag för lån mot inteckningar
samt för försträckningar på lägre belopp. Genom lag af den 10 aug. 1854
blef räntan i England emellertid helt och hållet förklarad konventionell.
I Frankrike hade ränteaftalet växlande öden och var ännu på
1850»talet bundet af inskränkningar och ockerlagar. Under krisen
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
