Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksdagen att för sin del besluta, »att ränta för lån å viss tid,
högst sex månader, och utan hypotek af inteckning skulle frigifvas».
Banko» och lagutskottets förslag gillades af adeln och borgare»
ståndet och då prästeståndet biträdde, var, med den formulering
förslaget denna gång fått, en lösning nådd. Det gällde nu endast
att erfara, om Rikets Ständers beslut skulle vinna K. Mts nådiga
bifall. Såsom var att vänta blef detta också fallet, och den 13 sept.
1864 utkom lagen om räntans frigifvande,hvilken hade följande lydelse:
Hvad i 9 Kap. 6 § Handelsbalken är stadgadt om förbud att taga eller låta
förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om året, ege ej tillämpning vid
försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet af inteckning i fast egendom,
eller pant af i sådan egendom intccknadt skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfver»
stigande sex månader.
Härmed hade alltså A. O. Wallenbergs och andras ifriga bemö»
danden om räntans frigifvande krönts med framgång och det lider
intet tvifvel, att särskildt A. O. Wallenberg med sin stora förmåga
att med praktiska och lättfattliga argument verka öfvertygande och
klarlägga ekonomiska spörsmål, i detta fall kunde tillräkna sig en
god del af förtjänsten.
Sedermera gjordes vid åtskilliga riksdagar försök att återgå till en
äldre ordning; bland allt annat ville man söka få en räntefot fixerad till
maximum 7 ’i. Men alla ansträngningar i den vägen voro förgäfves.
A. O. Wallenberg har i sina anteckningar till en själfbiografi
med rätta framhållit, att det varit till stor fördel, om räntan
vid 1857 års kris varit fri. Det är nämligen sannolikt, att verk»
ningarna af krisen kunnat förmildras, om det då varit möjligt
för köpmännen att genast uppnegociera lån, om ock till hög ränta, i
stället för att nödgas realisera stora varulager till underpris. Mindre
öfvertygande är däremot den argumentering, som A. O. Wallenberg,
i visst sammanhang med räntans frigifvande, upptager för att moti»
vera sitt kraf på nedsättning af räntan å de svenska statslånen från
5 till 4’/i à 4 %. Det är gifvet, att han i stället för att låta räntan
vara en regulator tänkt sig, att nödig hänsyn till läget på penning»
marknaden vid lånens emittering kunde tagas, allt efter som den
ställde sig mer eller mindre gynnsamt, genom beviljande af större
eller mindre kapitalrabatter;1 men han bevisade därmed på sin höjd,
att under 1850» och 60»talen på grund af penningmarknadens då»
varande läge en räntefot af 4 eller 41/, % skulle ha gestaltat sig
1 Se Bilaga III, sid. 241 o. följ.
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
