Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Kabylien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
|
|
J
126
officeren; han stod och betraktade sin son, försjun-
ken i en gränslös sorg.
"Och du, som sade att han hade rest bort!”",
sade officeren.
Den gamle höfdingens röst darrade, hans läppar
skälfde, men han tvang dem till ett leende, bugade
sig och svarade: "Du var ju min gäst, jag vågade
icke berätta, hvad som hade händt. Jag var rädd
att du skulle blifva bedröfvad i mitt hus.”
Resan från Tizi Uzu upp till fästet Napoleon
medtager ungefär en half dag. De infödda göra den
på kortare tid. De förakta den nya landsvägen och
följa sina egna stigar, hvilka slingra sig mellan
bergen längs med branter och afgrunder, och hvilka
stundom äro så branta, att det ser omöjligt ut för
hästen att få fotfäste på dem. ”Det är vår väg”,
säga kabylerna.
Närmare fästet blifva bergen högre och väldi-
gare, afgrunderna och dalarna djupare, allt omkring
oss har ett utseende, som påminner om forntiden. I
de qvarlefvor af skog, som här och der visa sig,
äro träden splittrade och förbrända af blixten eller
öfvervuxna af hvit mossa, hvilken liksom skägg ned-
hänger från alla grenar. HKlippornas klufna och få-
rade toppar äro glattslipade och blanka af regnet,
remnorna fylda af gulnadt oah vissnadt gräs. Här
och der möter ögat de fallfärdiga murarna af en
bränd eller öfvergifven kabyl-by. Det hvilar dock
en sällsam förtrollning öfver dessa berg, ju längre
man tränger in mellan dem, något obeskrifligt lugnt
och fridfullt, som meddelar sig åt betraktaren. Krut-
röken är bortförd af vinden, ekot af gevärs-skotten
har förklingat, allt är väldigt, vidsträckt, upphöjdt,
och dock är det ingenting i denna storhet som skräm-
mer, den öppnar för oss sina armar, den lockar oss
till sig och låter oss glömma, att det utanför denna
djupa frid finnes strid, utanför denna höghet små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
