Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre år i ensam cell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men varför skällde ni då på honom för
att han inte kunde stiga ur sängen?
— Skällde, vem? Nej, nu ringer de’ därute!
Härmed var han borta. Trots sin enfald, märkte
han att han var ute på hal is.
Jag hade under fjorton dagars tid varje
morgon hört hur knektarna väsnades utanför en cell
i andra våningen, belägen mitt emot min. Vid
ett tillfälle hörde jag att doktor Sellberg var
därinne. Han stod i dörren och talade högt:
»Sjukmat? Nej, ni får ingen sjukmat. Har ni ont i
magen, bör ni helst svälta. Det är det bästa
man kan göra. Men för övrigt bör ni stiga upp
och arbeta, så blir ni snart bra. Adjö med er.»
Efter detta togo fångknektarna ingen hänsyn
till 56:ans sjukdom. Doktorn hade sagt åt honom
att stiga upp och arbeta, och då så–-.[1])
Varje morgon under åtta dagar upprepades nu
tjatet och ropet vid den stackars 56:ans dörr.
Kläderna slängdes handlöst in över golvet och
nattkärlet togs ut under lumpna tillmålen åt den
sjuke. Då den öppnande fångknekten gått,
efterträddes han av en överknekt, som sjöng på
samma visa — om möjligt en smula brutalare och
råare. En synnerlig mästare häri var Wollins
betrodde dräng Hurtig (även Futtig kallad). Så
fortsatte det, som sagt i åtta dagar. Den nionde
sjöngs samma melodi, men plötsligt tystnade
slamret och de höga rösterna. Han, den arme
sjuke därinne, som förut vridit sig oroligt under
hånfulla, råa tillmälen, han låg så förunderligt
tyst och orörlig i dag. Det var samma morgon
jag lyssnat i dörrspringan och hört ordern om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
