Arbetets herravälde / Arbetets och kapitalets gemensamma intressen (1910) Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Americana, Business and Economy, Railroads Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ARBETETS OCH KAPITALETS GEMENSAMMA INTRESSEN

ETT FÖREDRAG FÖR ARBETARE

(Vid öfverlämnandet af Carnegies bibliotek i Braddock, Pa.)

Arbetsgifvare och arbetstagare beroende af hvarandra. Fördelarna af ömsesidig tillit. Arbetsgifvaren, som hjälper sina arbetare att erhålla uppfostran, rekreation och social lyftning, hjälper sig själf.

EN stor tänkare har sagt, att den högsta belöning kunna erhålla här i lifvet är förvärfvandet af tillfredsställelse. Jag har förvärfvat en stor tillfredsställelse — en af de största jag någonsin haft. Jag har haft glädjen att kunna hjälpa mina medarbetare att hjälpa sig själfva. Detta bibliotek (Braddock, Pa.) skall gifva dem tillfälle att blifva ännu ovärderligare för arbetsgifvaren och att förvärfva sig ett intellektuellt kapital, som är af bestående värde.

Vår tids olycksaliga benägenhet att indraga all industri i oerhördt stora företag, som kräfva tusentals personer, gör det omöjligt för arbetsgifvaren att komma i det förtroliga förhållande till sina arbetare, som under det gamla systemet gjorde ställningen mellan husbonde och underlydande behagligare för båda parter.

När artiklar tillverkades i små verkstäder af arbetsgifvare, som endast behöfde ett par män och ett par lärlingar till hjälp, hade arbetsgifvaren tillfälle att känna alla, att bli bekant med hvar och en och lära känna hans förtjänster både som människa och arbetare. Arbetaren å sin sida kom i närmare beröring med sin arbetsgifvare, lärde känna mera af hans affär,

16

hans bekymmer och omtanke, hans ansträngningar att vinna framgång och — det viktigaste af allt — de lärde känna mannen som personlighet. Allt detta är förändradt.

Arbetarna likna alltmera mänskliga maskiner, tyckes det, för arbetsgifvaren, och denne blir en myt för sitt folk. Från alla synpunkter sedt är detta ett mycket beklagligt resultat, och ett för hvilket jag icke kan se något botemedel. De ekonomiska lagarnas fria spelrum tvingar tillverkningen af alla vanliga förnödenhetsartiklar mer och mer in i ett fåtal jätteföretag, så att priset må ställa sig billigare för förbrukaren.

Det är icke längre möjligt att tillverka sådana artiklar i liten skala. Dyrbara arbetslokaler och maskiner, som kosta millioner, erfordras, och summan per ton eller per meter af hvad vi kalla »fixerade omkostnader» är en så stor faktor i totalkostnaden, att om ett affärsföretag går med vinst eller förlust beror i många fall på, om det dividerar dessa »fixerade omkostnader» — hvilka i praktiken äro desamma i större eller mindre etablissemang — med tusen tons produktion om dagen eller femhundra tons. Häri ligger skälet till den årligen ökade produktionen i edra fabriker; icke därför att fabrikanten önskar att öka sitt fabrikat, utan därför att konkurrensens lag tvingar honom till ytterligheter, så att han kan reducera mer och mer per ton eller yard af dessa fixerade omkostnader, hvarpå hans kapitals säkerhet beror.

Alldenstund det är omöjligt för arbetsgifvarna att bli personligen bekanta med sina tusentals arbetare, måste de, om vi icke skola förlora all känsla af samhörighet, söka deras bekantskap på annat sätt; genom att sörja för deras välbefinnande, genom att anslå en del af arbetsförtjänsten till institutioner, sådana som detta bibliotek, och besparingsinrättningar, sådana som de kooperativa butikerna, hvilka upptaga

17

källarvåningen i denna byggnad; och jag hoppas att arbetarna genom sitt bruk af dessa förmåner visa, att de å sin sida värdera arbetsgifvarnas tillmötesgående. Genom sådana medel som dessa kunna vi i någon mån hoppas att underhålla den gamla känslan af vänlighet, ömsesidigt förtroende, vördnad och aktning, som förr utmärkte förhållandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Vi äro yngre än Europa och hafva ännu något i detta fall att lägga märke till från det äldre landet. Men det gläder mig att se, huru många af våra fabriksidkare vakna upp till insikt af sin plikt mot sina arbetare. Och af ännu större betydelse äro de många exempel vi se på våra arbetares önskan att stifta föreningar, hvilka endast kunna vara dem själfva till fördel. Det är godt och väl att folk hjälper andra, men det bästa resultatet är nådt, när människor visa att de kunna hjälpa sig själfva.

En annan viktig punkt, som här bör vidröras, är att i Pittsburg betalas i allmänhet arbetet så väl, att arbetaren kan spara något hvarje månad, om han bara vill göra ett försök. Intet är så viktigt för honom som att spara en del af sina inkomster. Arbetaren, som har ett eget hem, har redan en säker grund, hvarpå han kan bygga den bärgning, som på gamla dagar skall gifva honom trefnad och oberoende.

Jag har påpekat önskvärdheten af att vi, med hvarje medel, som står oss till buds, skulle söka framkalla en känsla af samhörighet och medarbetarskap mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Tro mig, kapitalets och arbetets intressen äro ett. Den, som försöker att uppvigla arbetet mot kapitalet, är en fiende till arbetet. Den, som försöker att uppvigla kapitalet mot arbetet, är en fiende till kapitalet.

Under många år har jag uppmärksamt studerat frågan om kapital och arbete, och jag skulle gärna vilja anföra ett par utdrag ur en artikel, som jag för flera år sedan publicerade:

18

»Förnämsta orsaken till den slitning, som råder mellan kapital och arbete, svårighetens verkliga art, och det botemedel jag föreslagit mot denna olyckliga slitning:

Svårigheten kommer af att personer aldrig någonsin erhålla den ersättning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora affärsföretag äro nödvändigtvis öfverhopade med order, låt oss säga sex månader i förväg, och för dessa order gälla naturligtvis de pris, som gällde när de bokfördes. Detta års affärsrörelse uppvisar kanske den bästa illustrationen till svårigheten. Stålräls vid slutet af förra året för leverans detta år stodo i 29 dollars pr ton i järnverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfrågan oväntadt höjde priset till 35 dollars pr ton. Nu äro de olika fabrikerna i Amerika tvungna att under de närmaste sex månaderna, eller ännu längre, utföra de order, som icke öfverstiga 31 dollars pr ton, vid kusten och Pittsburg och, låt oss säga, 34 dollars i Chicago. Pris på frakt, järnmalm och andra saker hade under tiden stigit och de måste därför under största delen af året drifva affären med en högst obetydlig profit. Men arbetarna, som läste i tidningarna om »den stora rusningen i stålräls», begärde helt naturligt sin andel af vinsten, och tillföljd af vår bristfälliga lagstiftning mellan kapital och arbete fingo de den också. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de under ordentligt ordnade förhållanden aldrig kunde ha blifvit ålagda att gifva. Följden har blifvit slitning och fortfarande missbelåtenhet bland arbetsgifvarna. Vänd om taflan. Stålrälspriserna falla. Fabrikerna ha ännu sex månaders arbete till högre pris än marknadens och kunna ha råd att lämna bättre löner, än marknadens ställning skulle kunna förmoda. Men de ha just blifvit ålagda att betala extra för arbete, som de icke skulle ha betalt, och försöka helt naturligt att reducera lönerna, då

19

priset på räls faller. Bland arbetarna utbryter missnöje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och sträjker, som ha karaktäriserat början af detta år. Med andra ord, när arbetsgifvaren går ned, envisas arbetstagaren att gå upp, och tvärtom. Hvad vi måste söka efter är en plan, hvarigenom arbetarna skulle få höga löner, när arbetsgifvarna få höga priser för sina produkter; och tvärtom, när arbetsgifvarna få låga priser för sina produkter, skola arbetarna få låga löner. Om denna plan kan bli funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma båt, glädjas med hvarandra i medgången och, om olyckan kommer, stå troget vid hvarandras sida. De skola icke ha någon anledning till tvist, och i stället för en känsla af fientlighet skall en känsla af samhörighet råda mellan arbetsgifvare och arbetare. Det finns ett enkelt medel för att framkalla detta resultat och på hvars allmänna genomförande alla borde sätta in hela sin energi. Löner skulle baseras på en »rörlig skala», i proportion till produkternas nettopriser månad efter månad. Det är omöjligt för kapitalet att undanhålla arbetet något på en rörlig skala.»

En fördel, som ni får af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i Braddock, Pennsylvanien) är, att ni får tillfälle se alla platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att noggrant studera dem. Ni skall finna många oriktiga uppgifter, många misstag. De äro oskiljaktiga från tidningspressen, som måste arbeta fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom läsning af de förnämsta tidningarna kan man tydligt se affärernas tendenser. Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift på varupriser. Fabrikanter äro benägna att färglägga situationen en smula för att uppehålla priserna och förmå kunder att köpa. De tala icke om hur lågt de varit tvungna att sälja för konkurrensens skull och för att hålla maskineriet i gång. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och fackskrifter skall, som jag sagt, sätta er i stånd

20

att bilda er en allmän mening om händelsernas riktning i den kommersiella världen. Om ni läser tidningarna i dag, så skall ni finna att af tretton fabriker i detta land, sysselsatta med tillverkning af stålräls, icke fler än tre hafva tillräckligt arbete. Endast en fabrik i hela Västern (North Chicago) tillverkar räls, och det ser tyvärr ut som om äfven den icke skulle kunna vara i gång utan afbrott.

Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital är, att det nästan aldrig är kapitalet, som slår ned priset för arbetet, utan arbete som dräper arbete. Blicka omkring er och se arbete utföras för 10, 20 till och med 30 procent lägre pris i några fabriker och i Johnstown och Harrisburg för mindre än hälften af hvad vi i detta distrikt betala för skickligt arbete. Fördöm då icke i edra hjärtan kapitalet, utan tänk på arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa lönenedsättningar, hvilka kämpa emot dem och under åratal uppehålla högre priser som arbetets bästa vänner, äfven om de till slut måste öppet tillstå att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsättning och rädda fabriken, äro de nödsakade att begära deras arbete till samma löner, som konkurrenterna betala. Den förste arbetsgifvare, som reducerar arbetet, är arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist reducerar arbetet, kan vara arbetets pålitligaste vän. Arbetets farligaste fiende är arbetet, icke kapitalet.

Den största karaktären i Britanniens offentliga lif och republikens trognaste vän i nödens stund, radikalen John Bright, svarade på tillfrågan om hvilken af sina förvärfvade egenskaper han mest värderade: »Lusten för läsning». Jag kan sanningsenligt säga af egen erfarenhet, att jag instämmer i den store mannens ord. Det bästa råd, som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning. När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade

21

öfverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall vörda, att han hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker — han ägde ett par hundra — till gossar och ynglingar. Ni kan icke föreställa er med hvilken ifver några af oss grepo detta tillfälle att förvärfva kunskap och huru vi längtade efter lördags afton, då vi skulle få utbyta den lånta boken mot en annan. Min kompanjon i vår affär, Mr. Phipps, hade, liksom jag, erhållit tillträde till kunskapens skattkammare genom denne välgörare. Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter, som ligga förvarade i böcker.

Äfven i våra dagar träffa vi stundom på kvarlämningar af den gamla fördomen mot den stora mängdens bildning. Jag undrar icke på att den funnits, när jag tänker på hvad som fått namn af bildning. Människor ha slösat bort dyrbara år under försök att draga ut bildning ur ett okunnigt förflutet, hvars förnämsta uppgift borde vara att lära oss, icke hvad vi skola göra, utan hvad vi skola akta oss för att göra. Föräldrar ha skickat sina söner till universitet för att slösa all sin energi på sådana språk som grekiska och latin, hvilka icke äro af mera praktisk nytta för dem än choctawspråket. Jag har känt få akademiskt bildade, som känt till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske berätta för er allt som rör Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men hvad ha väl dessa för betydelse i jämförelse med våra egna klassiker? En tjänst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack för — han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en långt större skatt än i alla forntidens klassiker. Våra barn ha blifvit proppade med

22

detaljer i små, oviktiga slagsmål mellan vildar och lärda att upphöja ett röfvarband till hjältar, och så kalla vi dem »bildade». De ha blifvit »bildade», som om de voro ämnade att lefva på en annan planet än vår. De ha i ingen ordets mening fått uppfostran. Tvärtom, hvad de ha fått har ingifvit dem falska föreställningar och afsmak för praktiskt lif. Jag undrar icke alls på att fördom uppstått och fortfarande existerar mot en sådan bildning. Af egen erfarenhet kan jag säga, att jag känner få unga män bestämda för affärslifvet, som icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade ägnat sig åt praktisk verksamhet under de år de tillbragt vid universitetet, skulle de varit mera bildade i detta uttrycks rätta betydelse. Elden och energien har förkväfts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i lättja och icke i nyttig verksamhet är deras högsta sträfvan. Men vi ha nu fått ett nytt uppslag i uppfostran.

Vi ha börjat inse att kunskap i kemi, till exempel, är värd kunskapen i alla döda språk, som någonsin talats på jorden; kunskap i mekanik är nyttigare än all den klassiska lärdom, som vid universiteten proppas i unga män. Hvad för utvägar har i vår tid den unge man, som kan grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel, eller bokföring, eller kemi, eller känner till mekanikens lagar? Icke så, att någon gren af vetande bör föraktas. All kunskap är, i en mening, nyttig. Hvad jag vill påpeka är detta, att, med undantag af de få, som ha en särskild antikvarisk smak och som tro att deras lifsuppgift är att rota i förflutna tiders gamla dammhöljda krönikor, och de få, som ägna sig åt fackstudier, är den uppfostran, som i våra dagar erhålles vid universitet, till stor skada.

Bristen på bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer än alla andra orsaker tillsammans att hindra den rätta uppskattningen af arbete. Jag kommer ihåg att den store presidenten, den förnämste

23

bland alla järnvägsdirektörer, Edgar Thomson, som gifvit järnverken här sitt namn, en gång frågade mig om jag ville lämna Pittsburg för att bli maskinmästare vid Peunsylvaniajärnvägen. Ja, ni må gärna le. Och jag svarade Mr. Thomson: »Ni slår mig med häpnad, Mr. Thomson. Jag förstår mig inte det minsta på maskineri.» »Just därför vill jag att ni skall ta hand om det», svarade han. »Jag har bara känt en enda mekaniker med omdöme och förstånd.» Detta var före kapten Jones tid, så att uttalandet kunde icke gälla honom. Denna brist på omdöme hos mekanici kom sig af, att vid den tiden erhöllo de här i landet icke en omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att göra. Den oväntade framgång, som Bessemerverken rönt i detta land, härrör framför allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till järnhandteringens, råkat i händerna på dugliga, vetenskapligt utbildade män. Dessa mäns skicklighet erkännes af hela världen och genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad höjd. »Mekanikern», »maskiningeniören», »stålfabriksdirektören» äro numera hederstitlar. Om ni vill göra arbetet till hvad det skall vara, så sök att förvärfva er nyttig kunskap. Det är den moral jag särskildt vill ge eftertryck åt. Skaffa er vetande. Odla smaken för läsning, så att ni får veta hvad världen har gjort och gör och hur affärer bedrifvas.

Värdet af den uppfostran, som nu står unga män till buds, kan icke skattas för högt, och det är denna uppfostran, sådan den meddelas i våra tekniska skolor, som jag gärna ville yttra några ord om. Det har funnits tider då människor visste så litet, att det var lätt för en man att omfatta allt, och kurserna vid våra universitet bära ännu i dag ett sorgligt vittne härom. Nu är vetande så rikt, så omfattande, så minutiöst, att det är omöjligt för någon att grundligt känna till mer än en enda liten gren. Detta

24

tidehvarf är specialistens, därför bör ni, som skall förtjäna ert uppehälle här i världen, besluta att lära i grund och botten känna det arbete ni skall lefva af. Om ni är mekaniker, så studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om mekanik. Är ni kemist, så läs alla arbeten i kemi. Är ni anställd vid masugn, så läs alla arbeten om masugnar. I grufvor, så studera alla arbeten om grufdrift. Låt ingen veta mer om ert fack, än hvad ni själf vet. Detta må vara idealet ni eftersträfvar. Sedan kan det vara af vikt, för att ge lifvet glädje och ljus, att läsa hvarjehanda, så att ni lär känna så mycket, som ni har tid att läsa om. Alldeles som en farmare på sin farm; först får han sköta sin potatis, sitt korn och sitt hvete, hvaraf han får sitt uppehälle, och sedan fröjdar han sin själ på lediga stunder med att sköta om blommorna, som omgifva hans hem. Det ena området är ert arbete, det andra er rekreation.

I dessa öfvergångstider, då kamp så ofta föreligger mellan arbete och kapital, gör ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni använder något af den till studium af ekonomiska frågor. Det finns vissa stora lagar, som kräfva lydnad: lagen om tillgång och efterfrågan, lagen om konkurrens och lagen om löner och om vinst. Alla dessa skall ni flitigt studera och lära er, att det är lika omöjligt att omintetgöra dessa lagar som att omintetgöra naturlagarna, hvilka bestämma atmosfärens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.

Strängt studium af vetenskapliga arbeten får icke utesluta den viktiga plikten att läsa litteraturens stormän — först och främst skönlitteratur. Den ovilja, som på några håll förefinnes mot skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god

25

roman. Det är intet nedsättande för de fria biblioteken, att de flesta böcker, som läsas där, tillhöra skönlitteraturen. Tvärtom, det är tvifvelaktigt att någon annan sorts litteratur så väl skulle kunna tjäna afsikten att lyfta strängt arbetande människor från lifvets prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot, Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behöfva icke sättas lägre än något annat slags litteratur för arbetare. Vi veta alla i hur stor skuld den industriella vetenskapen står till arbetaren för uppfinningar och förbättringar. Lägg märke till denna viktiga omständighet. Dessa uppfinningar och förbättringar gjordes alltid af den bildade — bildad i ordets rätta betydelse — och aldrig af den okunnige arbetaren. De måste göras, och de göras af män, som på sitt särskilda område äga mera kunskap än kamraterna. Om de icke ha läst, så ha de iakttagit, hvilket är bästa sortens uppfostran. Hufvudsaken är att de veta — hur kunskapen förvärfvats betyder intet. Den omständigheten att de veta mera om en plan, än deras kamrater, och äro i stånd att föreslå botemedel eller förbättring, är det som är af värde för dem och deras principaler. Det finns intet medel, som säkrare sätter en arbetare i stånd att stiga till förmansskap, direktörsskap och slutligen delägarskap, än kunskapen om allt, som har gjorts och som i dag göres i världen i det särskilda fack, hvari han arbetar. Från den högste till den lägste lämnas ett bättre arbete af den intelligente än af den okunnige. Hans vetande gör sig alltid gällande; antingen det är direktören, som bestämmer, eller mannen, som bara sköter en skyffel, så har ni i honom en värderad medhjälpare. Under loppet af min erfarenhet som affärsledare har jag sett vår firma göra många misstag genom att försumma en enkel regel: »Börja intet nytt företag, förrän edra direktörer haft tillfälle att pröfva allt, som i hela världen blifvit gjordt i denna sak». Försummelse häraf har kostat vår firma hundra

26

tusentals dollars, och vi ha blifvit kloka. Här, säger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar på någon uppfinning eller förbättring, här i dessa läsrum finns, eller skall snart finnas, hoppas jag, hela världens erfarenhet till den dag i dag är i det ämne ni vill lära känna. Om det gäller mekanik, kemi eller masugn, så skall ni finna hvad världen har att förtälja om dessa ting. Om ni är på orätt spår, så skola böckerna säga er det; om ni är på rätt spår, skola de säga er det och skänka er uppmuntran. Ni kan gå igenom hall efter hall i Washingtons patentbyrå och se på tusentals modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af mänsklig industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den okunnige uppfinnaren haft sådana hjälpkällor, som ni ha i detta bibliotek.

Jag har hört arbetsgifvare säga, att om arbetarna finge för stor bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och nödvändiga sysselsättningar. Det har varit med ansträngning af allt mitt tålamod jag lyssnat till detta tal. Det är fullkomligt orätt. Jag förnekar det på det bestämdaste. Svårigheten mellan kapital och arbete står i proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren är, dess bättre; och ju intelligentare arbetstagaren är, dess bättre. Det är aldrig kunskap, som framkallar kollision. Det är alltid okunnighet hos den ena eller den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt påstående på en icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet är okunnigt om arbetets behof och berättigade anspråk, och arbetet är okunnigt om kapitalets behof och faror. Detta är den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan dem. Om kapitalet kände bättre till de goda egenskaperna hos sina medhjälpare, och om de senare kände bättre till de ekonomiska lagarna, som så skoningslöst hålla kapitalisterna i sitt våld, så skulle många svårigheter undvikas mellan de två makter, som omöjligt kunna

27

undvara hvarandra. Jag hoppas att de bland våra arbetare, som äga den ovärderliga skatten: lusten för läsning, omsorgsfullt ville studera några af de grundlagar, från hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken å kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste mån kan sprida upplysning i denna sak, har det väl fyllt sitt syfte.

Jag hoppas ni icke skola glömma huru viktiga förströelser äro. Lifvet får icke tagas alltför allvarligt. Det är ett stort misstag att tro att den, som alltid arbetar, hinner längst. Roa er gärna. Lär er att spela ett parti whist eller biljard och lär att spela det väl. Intressera er för fotboll, kricket eller hästar, hvad som helst, som kan skänka er oskyldigt nöje och förströ er efter ansträngande arbete. Det finnes ingenting så välgörande som ett godt skratt. Mesta framgången i mitt lif tillskrifver jag den omständigheten, att bekymmer, som mina kompanjoner bruka säga, inte bekomma mig mer än vatten på gåsen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillämpas här: Bär edra bekymmer — till det yttre — som ni bär edra kläder, ledigt och omedvetet.

Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens

28

som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden, hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden. De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka, liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt arbete.

Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar, böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi, som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.

Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas öfverallt i landet — åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt, att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan, med en kostnad af några hundra

29

tusen dollars, försökte ställa oss så, men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt, ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.

Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2]. Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga. Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.

Jag hoppas att framtiden skall hafva ännu flera förmåner att erbjuda och att den tunga väg arbetet haft att trampa från träldomen, då våra förfäder köptes och såldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade i, till deras nuvarande ställning, är icke ännu slut, utan bestämd att vidare leda fram till arbetets välsignelse och storhet.