- Project Runeberg -  Arbetets herravälde /
Manchesterskolan och vår tid

(1910) [MARC] Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Business and Economy, Americana, Railroads
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
200

MANCHESTERSKOLAN OCH VÅR TID

(Ur The Nineteenth Century, Februari 1898)

Den britiska uppfattningen, att hvarje nation är särskildt kvalificerad för endast en industrigren, diskuterad och bestridd.

UNDER det att ex-premiärministern Rosebery nyligen i Manchester prisade Manchesterskolans frihandelstriumfer, besvor utrikesministern Goluchowski i Wien Europas nationer att förena sig mot den ödeläggande konkurrensen med de transatlantiska länderna: »Vi måste kämpa skuldra vid skuldra mot den gemensamma faran», utropar han, »och väpna oss för striden med alla till buds stående medel» — »Europas nationer måste i slutna led försvara sin tillvaro.»

Sålunda mötas ytterligheterna, och vi se ännu en gång huru mycket, som beror på synpunkten. Om Manchesterskolans förutsägelser gått i fullbordan, så skulle billigare varor från andra sidan hafvet hälsats med jubel som en ekonomisk fördel och en välsignelse för emottagarna, i stället för att betraktas som en hotelse mot deras tillvaro. Hvarje hamn skulle stå öppen för denna varuflod, och de nya länderna, som utsände den, skulle bli hälsade som välgörare. »Fritt varuutbyte» var lösen, men när den gafs drömde ingen om att de varor, som de nya länderna skickade till de gamla, kunde taga skepnad af konkurrerande fabriksartiklar, hvilket gör hela skillnaden.

När för sextio år sedan ångan på land och haf — ångbåt och järnvägståg — började sitt revolutionsverk, blef dess skapare, Storbritannien, beläget på
201
en grund af kol och järnmalm, helt naturligt platsen för dess utveckling. Världen förhöll sig endast som åskådare, medan det tyglade ångan och började slå mynt af den. Om något annat land ville ha någon förmån af de nya uppfinningarna, måste det vända sig till Storbritannien. Storbritannien hade upptäckt sin bestämmelse och skulle snart bli världens verkstad.

På scenen uppträdde Manchesterskolan — Villiers, Cobden, Bright och kolleger — och begärde att till fördel för massan af folket skulle tull på födoämnen afskaffas. Upphäfvandet af dessa tullar, hvilket gick under namnet »frihandel» i Storbritannien, i motsats till »protektionism», har mycket litet gemensamt med den modärna protektionismen, sådan denna nu uppfattas i andra länder. Sådana tullar kunde aldrig ha försvarats af nutidens protektionist, därför att tillgången på födoämnen omöjligt kunde ökas därigenom. Det enda riktiga försvaret för tullskydd, enligt den kosmopolitiske protektionisten, är då det kan fullt bevisas, att det bidrager till ökandet af den inhemska produktionen af en vara, som är nödvändig för nationens behof. Och vidare, att konkurrens inom landet snart skall resultera i att nationen erhåller bättre och billigare varor inom sitt eget land, än det någonsin kunde få från främmande länder.

En pålaga under sådana villkor bestyrkes af John Stuart Mills bekanta paragraf, om hvilken John Bright en gång sade till mig, att »den skulle komma att göra mera ondt i världen, än det goda alla hans skrifter kunde göra», och förklaras af Marshall såsom sund eller osund, allt efter omständigheterna, och är hvad som i vår tid menas med protektionism utom England.

Förhållanden, som stå i samband med denna tull, ha icke förändrats, och därför består Manchesterskolans verk fortfarande. Om en sådan tull nu lades på födoämnen, så skulle den ha alldeles samma
202
verkan, såvida icke genom någon märkvärdig upptäckt Storbritanniens jord kan alstra en sådan rikedomen på födoämnen, att den fyller landets behof. Då skulle en tillfällig skatt antagligen vara berättigad för att utveckla det nya företaget.

Af anförda skäl förkastar den modärne tullifraren lika kraftigt tullen på födoämnen i Storbritannien, som någon frihandlare kan göra.

De britiska uppfinningarnas — ångbåten och järnvägen — storartade framgång och alla däraf föranledda fördelar väckte helt naturligt till lif de mest sangviniska uppfattningar af De förenade konungarikenas ställning och storhet. Manchesterskolans apostlar voro de mest sangviniska af alla och detta var lärdomen de erhöllo af de då rådande förhållandena:

»Naturen har visligen föreskrifvit, att jordens alla nationer skola vara oberoende, hvar ock en med sin mission. Den ena har fått fruktbar jordmån, den andra rika grufvor, den tredje stora skogar. En har fått solsken ock värme, en tempererad zon och en annan kallare klimat; en nation skall fylla den uppgiften, en annan den och en tredje skall göra något annat — alla samarbetande, hvar och en på sitt särskilda sätt, och bildande ett stort harmoniskt helt.»

Hvilken skön målning! Så kom det andra postulatet:

»Det synes tydligen att vårt älskade land, Storbritannien, har blifvit tillerkändt den höga missionen att förse sina systernationer med fabriksvaror. Våra fränder på andra sidan hafvet skola sända till oss med våra skepp sin bomull från Mississippidalen, Indien skall sända sitt jute, Ryssland hampa och lin, Australien sin fina ull, och vi, med vår tillgång på kol och järnmalm för våra fabriker och verkstäder, våra skickliga ingeniörer och yrkesarbetare och vårt stora kapital, vi skola uppfinna och konstruera det erforderliga maskineriet och väfva dessa råämnen till fint tyg åt nationerna; allt skall förfärdigas af oss, så att det blir passande för människor att använda. Våra skepp, som komma hem lastade med råvaror, skola återvända till alla
203
delar af jorden, lastade med dessa förädlade produkter. Detta utbyte af råämne mot fullfärdiga produkter är en följd af naturlagarna och gör hvarje nation till den andres tjänare — förkunnande människornas broderskap. Frid och sämja skola råda på jorden, den ena nationen efter den andra måste följa vårt exempel och fritt varuutbyte härska öfverallt. Deras hamnar skola stå vidöppna för att emottaga våra färdiga artiklar, likasom våra stå öppna för deras råmateriel.»

Sålunda sågo manchesterskolans tro och hopp ut — ett ganska berättigadt hopp efter hvad som föregått. Låt det vara sagdt i rättvisa mot dessa stora och goda män, att den bild de tecknade, och som vi försökt porträttera, blef realiserad: Storbritannien blef världens verkstad, och hvar och en af de stora nationerna spelade den föreskrifna rollen och utförde de ålagda sysslorna. Ingen nation — icke ens den amerikanska — har haft en sådan framgång eller samlat en sådan rikedom genom fabriksindustri, som Storbritannien gjorde under detta skede af sin historia. Af prospekten från Barrow Steel Company framgick att förtjänsten varit 30 à 40 procent om året, och att den ett år gått upp till den nästan otroliga summan af 60 procent på hela kapitalet. Detta är endast ett exempel på Storbritanniens oerhörda framgång, då hela världen låg vid dess fötter och innan en till det yttersta drifven konkurrens hade minskat och i många fall omöjliggjort all vinst. Belöningen — huru stor den än var — tillkom med full rätt den nation, som skänkte världen ångan, som invigde maskineriets tidehvarf och gjorde världen till gäldenär för alltid.

Naturens lag tolkades sålunda af manchesterskolan, att en stor olikhet ifråga om tillgångar fanns i de respektiva länderna på jorden och att denna olikhet äfven sträckte sig till deras mäns och kvinnors duglighet samt att fabriksföretag med framgång endast kunde bedrifvas i Storbritannien. Att verktygsstål, eller något slags stål alls, kunde tillverkas utom där
204
— att de finaste ylle-, linne- och bomullstyger kunde fördelaktigt fabriceras i andra länder — voro föreställningar, som icke kunde falla någon in, och om de gjort det, skulle de hälsats med löje.

Det är knappast möjligt att dessa kloka män, ledare af manchesterskolan, skulle ha antagit att jordens förnämsta nationer — eller de som ämna bli det — skulle nöja sig med att spela den underordnade roll, som de fått sig tilldelad, ifall fabriksfältet stått öppet för dem. Själfva grundstenen i manchesterbyggnaden var öfvertygelsen, att de olika nationerna af naturen voro hänvisade till rollen af råämnesproducenter, därför att detta var deras enda möjlighet. Men nu finna vi tvärtom att, efter en period af tvunget medgifvande, ha nationerna med sällspord enighet sträfvat efter att få dela den högre uppgiften att bearbeta råmaterialen till färdiga produkter åt sig själfva; och hvarken britiskt kapital eller britisk skicklighet har fattats för att tillförsäkra dem framgång. Det är på detta sätt som täflan med den aflägsna östern möjliggjorts. Långt ifrån att nationernas tillgångar ha varit obetydliga och olämpliga för bearbetning eller deras befolkning oduglig, som manchesterskolan antog, har deras framgång inom fabriksindustrin i allmänhet varit öfverraskande stor. Tyskland har blifvit ett af de största fabriksländerna. Frankrike och Schweiz ha nästan monopoliserat sidentillverkningen i Europa. Ryssland håller på att anlägga stål- och metallfabriker under ledning af de skickligaste amerikanska konstruktörer. Två af dessa fabriker äro nu i full verksamhet och kunna täfla med de bästa i Amerika, hvilka tjänat som mönster. Japan och Kina anlägga fabriker enligt bästa och nyaste metoder, alltid med engelskt maskineri och vanligen under engelsk ledning. Mexiko väfver bomullstyg och fabricerar papper, och två bicykelfabriker äro under uppförande där. Indiens jute- och bomullsfabriker tilltaga i antal, och i Bombay anläggas
205
maskinverkstäder. Det påstås att en engelsk maskinfirma hvarje vecka skickar ut en komplett maskinuppsättning för en ny fabrik. Om Amerika är det öfverflödigt att tala.

Sålunda har hvarje nation afböjt den roll manchesterskolan tilldelat den och försöker att själf tillverka sina varor. Politisk ekonomi säger nu, att det är till människosläktets bästa, att transportkostnaderna, som fördyras genom det långa afsändandet mellan producenten och fabrikanten, inbesparas. Tillverkning, som på vissa håll försökes af små nationer, skall utan tvifvel misslyckas och öfvergifvas, men i det stora hela skall framgång vinnas.

Några länder, i synnerhet Tyskland och Amerika, uppträda nu som exportörer af många konkurrerande artiklar till och med till Storbritannien. Och den erfarenhet, som andra nationers män länge haft af oräkneliga artiklar »made in Britain», får briten nu själf lära känna. Han märker att äfven han fått litet med af människonaturens skröplighet, alldeles som andra nationers människor. Tjogtals artiklar »made in Germany» irritera honom; kontrakt med amerikanska maskinfirmor att leverera lokomotiv till London, Dublin och Edinburg väcka hans stora ogillande. Glasgow afböjer ett amerikanskt anbud på vattenledningsrör och tar dem hos en fabrik i Glasgow till högre pris. När en stor bicycle-utställning äger rum i London, så finns där ingen plats åt amerikanaren. Allt måste vara »home-made ». Posten måste befordras med saktgående hemmagjorda skepp, äfven om den därigenom blir fördröjd. Men allt detta är bara sådant, som vi kunde vänta och som vi böra ursäkta. Det är en dålig medborgare, som icke föredrar och hjälper sitt eget land hellre än främmande, men engelsmannen skulle kunna inse, att tysken och amerikanaren och andra äro lika patriotiska. Han bör förstå att med samma känslor som han ser sitt land öfversvämmas af konkurrerande artiklar, »made in
206
Germany» eller Amerika, ser naturligtvis den patriotiske tysken och amerikanaren konkurrerande artiklar, »made in Britain», öfversvämma deras.

Nu märker man att naturen mera ädelmodigt, än det antogs, fördelat sina mineralier, kol, kalk och malmer, och äfven att naturen begåfvat männen och kvinnorna de flesta land med förmåga att under de nya förhållandena bearbeta sina egna råämnen, i många fall icke så bra, men i ett eller två särskilda fall lika så bra som briten eller amerikanaren.

Det underbara maskineriet — hufvudsakligast engelsk upptäckt — i järn-, stål- och textiltillverkning gör det möjligt för Indiens hinduer, Mexikos peoner, Amerikas negrer, kinesen och japanen att idka fabriksrörelse, ofta under ledning af mera omsorgsfullt utbildade yrkesmän från England och Amerika.

De få yrkesskickliga personer, som behöfvas för hvarje stor fabrik, kunna lätteligen erhållas från de äldre industriländerna.

Genom att använda automatiskt arbetande maskineri har en stor del sådant tränadt mekaniskt arbete, som man finner i Storbritannien och Amerika, gjorts obehöfligt, och det har blifvit möjligt att förlägga fabriker i länder som tills nyligen tycktes ägnade att åstadkomma endast råmateriel. Öfverallt ser man inflytandet af detta nya maskineri. Det är nu tydligt att råmaterialet har makt att attrahera kapital och äfvenså arbete och åstadkomma tillverkning i den trakt där råmaterialet finns, och att tränadt arbete håller på att förlora den makt det en gång hade att draga till sig råmaterial från fjärran trakter. Detta är icke förändring; det är revolution.

De kunnigaste och bästa bland ett lands medborgare vilja naturligtvis utveckla alla dess tillgångar. De kunna icke anse det vara rätt att dölja de talanger de fått och inse klart, att naturens mening är, att många nationer skola äga den mångväxlande industriens välsignelser.
207

Allt detta kunde manchesterskolan icke rimligtvis förutse.

Det är glädjande att iakttaga nationernas industriella framsteg under de nya förhållandena. Om en eller två blifvit de förnämsta fabriksidkarne åt alla de andra, så skulle endast dessas säregna begåfning fått tillträde till uppfinnings- och utvecklingsarbetet. Nu ha alla nationers olikartade genier gynnsamma tillfällen för sina krafter. Det är också glädjande att se huru de olika nationerna utmärka sig i olika grenar. Sålunda har Frankrike nästan monopoliserat det superfina inom textilen, liksom det länge varit främst i fråga om alla artiklar hörande till damtoaletten. Storbritannien har öfvermakten i väfmaskineri. Likasom det uppfunnit järn- och stålindustrien, så är det nu i färd att utveckla en sidogren: tillgodogörande af koks i möjligast största utsträckning — en sak, hvari till och med amerikanarna ha misslyckats. Amerika är främst i elektriska apparater och verktyg. Tyskland i kemiska färger och har nyligen uppfunnit en kondensator för ånga, som visar goda resultat, samt dessutom en ny, märklig metod för pansarplåttillverkning. Den materiella utvecklingen befordras i hög grad genom samfälldt arbete af de olika nationaliteternas intellektuella krafter och egenartade begåfning.

Den lifliga konkurrens, som nu börjat mellan nationerna och som bäst bidrager till åstadkommande af goda resultat, bör välkomnas och uppmuntras af alla, som kunna höja sig öfver den trånga synpunkten på den enstaka fördelen för en eller annan liten geografisk vrå, utan kunna se hvad som gagnar människosläktet i dess helhet.

Världens industriella utveckling går i en annan riktning än den förespådda, men det storartade arbete, som manchesterskolan utfört, får icke förringas eller glömmas. Villiers, Cobden, Bright och deras medhjälpare gjorde vid upphäfvandet af
208
lifsmedelstullarna sitt land en tjänst, som det icke kan vara nog tacksamt för. Deras sträfvan för fredssaken och för allt, som de ansågo skulle bidraga till skapandet af ett nationernas broderskap, ger partiets ledare plats i de goda gärningarnas historia. Att någon af deras förutsägelser icke gått i fullbordan — beroende på krafter, som sedan deras tid blifvit satta i verksamhet — behöfver icke kasta någon skugga på deras insiktsfulla klokhet eller minska värdet af deras arbete.

»Frihandel», sådan manchesterskolan såg den utbredd öfver hela jorden, innebar utbytet af olika, icke konkurrerande artiklar och af råmaterialier mot fabricerade varor. Nationerna hade då ännu icke börjat att allvarligt täfla med hvarandra i tillverkning af samma slags artiklar. Om detta icke kan realiseras, sedan de förnämsta nationerna numera bearbeta sina egna råmaterialier och fylla sina egna behof, täflande med hvarandra i världsmarknaden, så kunna vi likväl lyckönska oss till att något ännu bättre än manchesterskolans ideal för världens framåtskridande håller på att skapas.

Hvad verkan denna förändring kan komma att ha på nationernas ställning till hvarandra i framtiden, vore onödigt att grubbla öfver, enär förhållandena kunna ändras på en dag. En kemisk upptäckt, en elektrisk uppfinning, en växts egenskaper tillgodogjorda — hvad helst sådant eller andra icke alls otroliga öfverraskningar — kunna åstadkomma en genomgripande förändring. Socker af betor i stället för sockerrör har förstört denna produkt för Västindien, som tycktes ha monopol på socker. Upptäckten af Mesaba-järngrufvorna, förbättrade kommunikationer och ett par mindre omständigheter ha gjort Amerika till världens billigaste stålproducent, i stället för att helt nyligen ha varit den dyraste. Den basiska metoden har gjort Tyskland till en framstående stålproducent och lofvar att bli af lika stor betydelse för Storbritannien. Upptäckten af grufvor och ett
209
utveckladt järnvägssystem ha gjort Ryssland till ett viktigt industriland. Tillgodogörandet af vattenfall för elektrisk kraft, ersättande kol, håller på att omskapa flera industricentra. Alla dessa förändringar förskrifva sig från i går.

Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke, hvad morgondagen bär i sitt sköte.»


The above contents can be inspected in scanned images: 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209

Project Runeberg, Tue Dec 12 09:46:40 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbherra/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free