- Project Runeberg -  Arbetets hjeltar /
37

(1885) [MARC] Author: Gaston Tissandier
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Vetenskapsmän

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

experimentet med ljussönderdelningen. Han lät en solstråle gå
genom ett prisma och såg då, att strålen utgjordes af sju olika
strålar, brutna på olika sätt. Newton kompletterade
analysen genom synthes, sammanförde de sju strålarna genom ny
refraktion och rekonstituerade det hvita ljuset. Denna
fullkomligt nya upptäckt förändrade optikens ståndpunkt och blef
sedermera basen för den spektralanalys, genom hvilken man
vid undersökningen af en ljusstråle kan lära känna
himlakropparnas verkliga sammansättning.

Sedan Newton vistats några år i Cambridge, återvände
han till sin lilla landtgård i Woolstrop. En dag satt han
der i sin trädgård och säg ett äple lossna från en gren och
falla ned framför hans fötter. »Denna obetydliga händelse
förde genast hans tankar in på deras vanliga stråt, och han
frågade sig sjelf, hvad den säkert for evigt dolda orsaken kunde
vara till den hemlighetsfulla kraft, som drager alla kroppar
mot jordens medelpunkt. Af hvilken natur är denna kraft
och har den någon gräns? Den verkar på de högsta berg
skulle den kunna verka på en höjd, som vore tio, hundra eller
tusen gånger större? Sträcker den sig måhända ända upp
till månen? På denna fråga skulle en mindre skarpsinnig
tänkare lätt kunnat svara med skenbar visshet, att om
månens tyngd drogs åt jorden, skulle ingenting hindra den
att falla, emedan den icke understödes af någonting, och detta
vore ett bevis på att jordens verkningskrets icke sträcker sig
så långt. Men Newton tänkte på annat sätt, Man vet ju
genom daglig erfarenhet, att en projektil, som kastas ut
horisontalt, faller ned så mycket längre bort, från ju större höjd
och med ju större hastighet den slungas. Om man i
tankarna ställer sig på spetsen af ett torn, som vore 90,000 franska
mil högt, så vore detta månens afstånd från jorden. Om man
kastade projektilen med en fart af en qvarts fransk mil i
sekunden, månens ungefärliga hastighet, så är det klart att den skulle
falla ned på större afstånd än jordens radie, som endast är
15,000 fr. mil. Under färden förlorar han ingenting af sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 15:13:53 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbhjelt/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free