Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Författare, skalder och filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(JO KTH E. 131
honom något annat än en serie experiment, som företogos i
afsigt att rikta hans tankar. Att se, begrunda, observera
och sammanställa sina iakttagelser, lära känna naturen odh
menniskorna och assimilera sig med allt - detta var hans
medfödda böjelse.
Goethe studerade i Frankfurt, Leipzig och Strassburg i
sin ungdom. I sistnämda stad egnade han sig med
passionerad ifver åt alla slags vetenskapliga, t/ o. m. mystiska
studier. Han läste Van Belmont och Paracelsus, kommenterade
forntidens tolkare af religionsmysterierna och sökte ifrigt
sanningen öfverallt. Goethe talar alltid om Elsass som ett
poetiskt paradis; det var der som den store skalden hämtade
sina ingifvelser, der samlade hans hjerna förråd, hvarur hans
tanke oupphörligt fick näring.
Sedan Goethe skrifvit Göts von BerlicMngen, Werther, Faust,
Ifigema, Wilhelm Meister och flere andra o förgängliga
mästerverk, fick han allt större passion för studier. Efter Schillers
död, - som var ett hårdt slag för honom, - från och med
1805 till 1832 blef Goethe en literaturens och vetenskapens
stödjepelare. Djup begrundan, förmåga af kritik, ett behof
att lära känna allt och förstå allt äro de mest utmärkande
dragen för hans snille.
Goethe kunde i sanning säga med Faust: »filosofi,
juridik, medicin och äfven teologi har jag studerat med brinnande
ifver.»
Sedan vi nu sysselsatt oss med ett af verldens största
snillen, vilja vi nämna några förmågor, som, ehuru de icke
varit så öfverlägsna, likväl alltid äro intressanta.
År 1798 föddes en folkpoet, som man kallat den
siste trubaduren, i en af de fattigaste familjerna i Agen.
Han hette Jacques Jasmin. Hans barndom var mycket
sorglig. En dag bars hans farfar i en länstol till
fattighn-huset. Gossen förstod ingenting, han frågade hvart farfadren
skulle taga vägen. »Till fattighuset, min gosse», svarade
gubben, »dit komma alla Jasminer till sist.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
