Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Författare, skalder och filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALEXANDRE DUMAS. 157
tro på sin förmåga, härdad genom motgången och eldad af sin
önskan att betala sina skulder. Från och med denna stund
tycks det som om hans tid ej längre tillhört honom sjelf, både
nätter och dagar voro upptagna af arbete. Han arbetade som
1 feber, utan sömn, - och hvilka mästerverk han skapade!
- - Balzac har aldrig haft någon medarbetare, hans värsta
fiender våga icke påstå, att han någonsin ökat sina arbeten
med en enda rad af någon annans hand. Och ändå är »La
Comédie humaiwe ett jätteverk. Man kan säga, att det
omfattar en hel verld.»
Man ser, att den berömde romanförfattaren med rätta
blifvit skildrad bland arbetets hjeltar. Littré, Emile de
Girardin och Balzac kunna räknas bland vårt århundrades största
arbetare. Balzac gick hvarje afton till sängs klockan elfva
och steg upp half sex, hvarefter han arbetade till klockan nio.
Derpå frukosterade han och läste sedan korrektur och
arbetade till klockan tre, då han gjorde en promenad. Detta
arbetssätt återtog han regelbundet hvarje dag.
Hvarför skulle vi icke äfven nämna vår mest produktive
romanförfattare, Alexandre Dumas, som vi hafva att tacka for
så många arbeten ?
Mot slutet af sitt lif reste han till Puys till sin son och
blef der mycket sjuk. Han måste intaga sängen, och hans
kläder lades på en stol bredvid honom.
»Alexandre», sade han till sin son, »leta i min västficka,
jag tror att der skall finnas ett tjugu frankstycke.» - Ja, så
är det, svarade sonen. »Nå, min gosse, man kan således
aldrig komma att kalla mig för en slösare. Jag kom till Paris
med en louisd’or i fickan och den fins ännu qvar när jag dör.»
Med denna anekdot om Alexandre Dumas vilja vi afsluta
detta kapitel, hvaruti vi ännu en gång sökt framhålla de
ansträngningar, som fordras af tankens arbetare, om de vilja
modigt framgå i lifvets strid, kämpa för stora verk och utan
tvekan hängifva sig åt det svåra arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
