Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Domare och rättslärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 ARBETETS HJELTAR,
besparingar användes för att göra hans boksamling
rikhaltigare, och han egde också ett af de vackraste bibliotek i
Europa. Det innehöll bland annat alla arbeten på alla språk, som
på något sätt rörde botaniken.
Hans ifver att skaffa sig böcker öfvergick till verklig
lidelse, och han uppskattade dem efter deras sällsynthet,
liksom bibliofilerna. Men ett besynnerligt och troligen
allena-stående faktum var, att han ville förskaffa några af sina egna
arbeten samma förtjenst. Det fins lärda afhandlingar af
honom, som han endast låtit trycka i fem exemplar, hvilka
blifvit utdelade åt olika personer, så att ingen annan än han
sjelf skulle kunna ega samlingen komplett.
L’Héritier de Brutelle var lika framstående jurist som
vetenskapsman. Vi vilja anföra följande ur Cuviers Eloge
öfver hans minne: »L/Héritier de Brutelle ingaf aktning och
förtroende hos alla, som kände honom, och han egde stor
auktoritet inom alla kårer, der han var medlem. Redan innan
han blef anstäld vid Cour-des-Aides, åtnjöt hän förtroende af
dess öfverhufvud, den store, olycklige Malesherbes, hvilken
han liknade i menniskokärlek, sjelfförgätenhet, sträng dygd
och vetenskaplig favoritsysselsättning. Åldrig hade hans
sköna själs renhet fördunklats genom minsta moln, aldrig hade
en oredlig tanke fläckat hans oföränderliga rättrådighet. Han
lät utfärda påbud från domstolen i andra arrondissementet,
att ingen af dess medlemmar fick mottaga någon, som sökte
rekommendera sin egen eller annans sak hos domaren. Enligt
hans åsigt var detta sätt att samtala med domaren utom
sessionsrummet en förolämpning, som förutsatte, att han antingen
icke egnat parterna tillbörlig uppmärksamhet, eller också
att han kunde bevekas genom skäl, som man icke vågade
framlägga offentligt ... Den enda hämd, som man vet att
han någonsin tillåtit sig, var att han uppkallade en
illaluktande växt efter en botanist, som på något sätt förfördelat
honom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
