Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. Stora generaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
A H B K T ETS IIJ K J/f A il,
Ben unge soldaten egnade sig ifrigt åt läsning; han intogs
af entusiasm för de stora männen under romerska republiken^
hvilka i den tidens literatör ständigt prisades för sin
oegennytta och tapperhet. Under tiden utvecklades hos honom den
verksamhet, punktlighet, kraftfullhet och rättskänsla, som till
stor del bidrogo att ställa honom i främsta ledet. Han
flyttades snart från kasernen till lifkompaniet. Der väckte hans
vackra hållning, hans ståtliga figur och krigiska uppsyn
uppmärksamhet icke allenast hos befälet, utan hos alla, som sågo
honom. Grenadiererna vid Rue de Babylone fingo se honom
vid paraden och utverkade genom enträgna böner sitt befäls
medgifvande, att de skulle få honom till kamrat.
Han var fullt medveten om sin bristfälliga uppfostran
och han började brodera släpmössor och utföra
trädgårdsarbeten för att skaffa sig pengar och kunna köpa läroböcker. Hans
aktning för disciplinen var så stor, att han trots sina
republikanska tänkesätt icke följde sina vapenbröder till Bastiljen.
Han hade nämligen fått i uppdrag att bevaka kanonerna vid
sin kasern och ingenting kunde förmå honom att öfverträda
sina instruktioner.
Efter franska gardets upplösning blef han först korporal
och sedan sergeant vid nationalgardet. Den l september 1792
blef han utnämd till kapten vid 104:de linieregementet och
året derpå valdes han med anledning af en lysande bragd till
adjutant hos generalen grefve Leveneur. Han var då endast
tjugufyra år, men hans tapperhet var oförliknelig.
Hans häst blef skjuten under honom: »Jag tror, att de
stråtröfvarne vilja tvinga mig att tjena i ledet», sade han
småleende.
När han sedan arresterades på befallning af allmänna
välfärdsutskottet, skref han till Couthon: »Hurudant mitt öde
än må blifva, så skall jag vara nöjd, om blott fäderneslandet
blir räddadt.» I fängelset arbetade han utan uppehåll och
tänkte endast på möjligheten att förjaga de allierade
trupperna från republikens område. Hans oskuld och hans patri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
