- Project Runeberg -  Arbetets söner : Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen /
56

(1906) [MARC] Author: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetarens son

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver att han utgått ur ett ringa arbetarhem från deras egen
krets, andra förbittrade sitt sinne vid tanken på den
orättvisa, som lät ödets lotter falla så olika. Där sutto många
af hans gamla skol- och lekkamrater som hans åhörare.
Själfva gingo de i fädernas spår vid ässjorna, svarfstolen och
hyfvelbänken, han hade blifvit, hvad de kallade »herreman»,
men måhända hade de från början lika stor begåfning som han.
Och hvarför då han och icke de?

Ingen mer än den gamle snickaren visste, hvad som var
sant, att lektorn innerst önskade, att han aldrig kommit in
i den hårda kamp, där han nu stred för att uppehålla en
position, som han numera ansåg, att han ej blifvit född till.

Lektorn uppsnappade något af de afundsjuka känslorna
hos sina gamla barndomsvänner vid samtal med dem under
samkvämet efteråt. Han log bittert, då han hörde dem prisa
hans lycka, och sade dem detsamma som han sagt till
snickaren, men ingen af de unga trodde honom.

— Ser ni, jag skjuter inte skulden på någon, endast på
mig själf, ehuru jag måste erkänna, att jag hade bra liten
skuld jag också. Ty jag begrep ju inte, hvad som förestod
mig. Jag var ung och förhoppningsfull. Jag litade för
mycket på min egen kraft och misskände de rådande
förhållandenas makt, en makt, som jag nu funnit, att det är högst
få förunnadt att bryta. Jag skulle ju kunna skjuta skulden
på dessa förhållanden, skjuta skulden på samhället, men hvem
skall då bära ansvaret? Folk, som synas ta det i försvar,
böja sig för fakta, räkna med hvad som finnes, tills det blir
reformeradt, äro måhända i sin fulla rätt, ty däri behöfver
icke alltid ligga något reformhat, tvärtom längta de kanske
ofta efter ett annat samhällstillstånd, äfven om de synas ha
kommit väl tillrätta i det samhälle, som finnes, och de bidra
kanske af alla krafter till genomförandet af nya former.
Många, som nått höga poster i vårt nuvarande samhälle,
lägga ju i dagen ett reformnit, som måste anses så mycket
oegennyttigare, som de kunde ha skäl att vara nöjda med
sin tillvaro som den är, och att tro att de låtsa vara
reformvänliga för att ytterligare vinna framgångar och stiga upp,
som det heter, »på folkets axlar», det är en tro, som kan
vara alldeles oberättigad och bara bero på somligt folks
vanliga önskan att tyda allt till det värsta och skjuta dåliga,
egennyttiga motiv under folks handlingar, för så vidt
möjligt är att så göra, och det är det nästan alltid!

Finge jag tjugu år tillbaka af mitt lif, så skulle jag stanna
kvar här på bruket och utbilda mig till en god arbetare, och
då skulle jag nog kunnat göra mer för min egen klass’
framåtskridande än jag nu kan göra. Men jag tycker kanske så
nu, då jag blifvit äldre och tröttare. När jag var ung och
gick här på bruket under ferierna, då tänkte jag inte så.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:49 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbson/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free