Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sockerbruksarbetaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Någon har kallat den nutida sockertillverkningen för »det
förenade landtbrukets och den kemiska teknikens
paradexercis». För ungefär 100 år sedan var det annorlunda. Då såg
ett sockerraffinaderi eller s. k. sockerbruk helt blygsamt ut.
Man kan få en föreställning härom, skrifver en författare,
när man läser det arbete öfver sockerraffinering, som 1791
utgafs af svenska kommerskollegium till ledning för dem, som
efter upphäfvandet af skråförfattningen för våra sockerbruk
(år 1790) ville ägna sig åt sockerhandtering. Det heter
nämligen i kollegiets berättelse: »En arbetare, som lärt konsten
och spart tillhopa en liten summa af sin förtjänst, skaffar
sig en rask och arbetsam hustru, hyr sig ett hus, köper sig
ett par kittlar eller pannor af sitt lilla kapital, antager
någon flink yngling uti lära, arbetar nu själf tredje och, om
allt går väl, med tillhjälp af en stark piga: kan likväl i dessa
omständigheter raffinera flera tusende skålpund om året.»
Går man tillbaka i historien, så långt man kan komma,
står man här ännu som så ofta annars undrande och
spörjande, men det antages som säkert, att den klassiska
forntiden icke kände till hvad vi nu mena med socker. Dess
läckergommar, hur rika och mäktiga de än voro, fingo nöja
sig med honungens sötma.
Sockerröret har emellertid varit kändt sedan urminnes tider
och säges ha sitt egentliga hemland i Bengalen. Den förste
som talat om socker under den kristna tideräkningen, lär ha
varit greken Dioskorides, som skref om »den stelnade honung,
som finnes i rör.»
Socker i fast form skall för första gången ha beredts af
araberna på 800-talet. Men det hölls så dyrt, att det
användes företrädesvis som läkemedel. Först under korstågens tid
blef socker mera allmänt kändt i Europa men det höll sig
också här i mycket högt pris.
Sockerröret är rikast på socker, men rörsockret
förekommer ej blott i sockerrörets saft utan också i andra
växtsafter och i honung. Närmast sockerröret i rikedom på socker
kommer hvitbetan, men den senare gifver endast 7—13
procent socker emot sockerrörets 18 procent.
Någon skillnad på kvalitet är det emellertid icke mellan
sockerrörets eller kolonialsockrets produkt och hvitbetans.
Det är alldeles samma sak. Namnet beror endast på det
råmaterial som användts. Man skulle också kunna tala om
palm-, björk-, lönn-, majssocker o. s. v., ty en hel mängd
arter ur växtriket innehålla socker. Ur blommorna få ju bina
sin honung. I djurriket däremot har man icke funnit
rörsocker.
Till Sverige, det från sockrets ursprungsland fjärran belägna
Norden, kom sockret dock jämförelsevis tidigt. P. v. Möller
säger i sina bidrag till Hallands historia, att »sockret synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
